Minibussen stannar med ett ryck och jag kliver ut i den iskalla norska luften tillsammans med en grupp speljournalister från England och Spanien. Vi befinner oss i ett industriområde i utkanten av Oslo, närmare bestämt vid Funcoms huvudkontor. Vår lilla grupp stannar och tittar förvånat upp. Men det är inte den gråa byggnaden som fångar vår uppmärksamhet, nej, det är två forntida krigare som sitter på varsin ståtlig springare alldeles framför oss. Den ena ryttaren tar till orda på engelska och hälsar oss "emissarier från fjärran länder" välkomna till Conans värld. Vi fnissar lite åt spektaklet men den lilla pojken i mig blir onekligen lite imponerad.
En stund senare sitter vi i ett konferensrum och lyssnar på produktchefen Erling Ellingsens introduktion av Age of Conan samtidigt som vi mumsar på knapriga baguetter.
Ni har säkert hört det förut men det kan vara värt att upprepa: Age of Conan är Funcoms största satsning någonsin, ett massivt onlinerollspel som utvecklats under fyra år och som lyckats bygga upp en respektabel hype främst kring det innovativa stridssystemet och det faktum att spelet riktas mot en mer vuxen publik. Det här sista är viktigt. För är det något som upprepas om och om igen under mitt besök hos Funcom så är det orden "mature" och "adult". Ellingsen verkar lite sliten efter att ha tagit hand om en annan grupp journalister dagen innan men när han börjar prata om spelets "vuxna" ton lyser han upp.
En guidad tur hos Funcom
Innan vi får sätta tänderna i spelet bjuds vi på en omfattande rundtur i Funcoms lokaler. Det första som slår mig är hur stort hela projektet är. Runt 250 personer arbetar på Oslokontoret och de allra flesta med Age of Conan. Det märks att det börjar närma sig deadline, överallt ser jag Colaburkar och kartonger med hämtmat i drivor.
- Jo, det blir en del övertid, erkänner Erling Ellingsen med en nick mot en imponerande hög med pizzakartonger.
Jag passar på att fråga om releasedatumet i mars fortfarande står fast. Ellingsen tvekar inte en sekund när han försäkrar mig att det inte finns något annat alternativ.
Höjdpunkten i rundvandringen är utan tvekan besöket i motion capture-studion där svärdsmannen Kjetil Støm (en av två personer i det som internt kallas för the Blood & Gore team) demonstrerar hur stridsanimationerna spelas in. Iförd en svart kroppsstrumpa täckt med små sensorer utför han det ena halsbrytande svärdhugget efter det andra. Här har han med hjälp av en tekniker spelat in mellan sju och åtta tusen animationer sedan 2004. Under ett piruettliknande anfall kastar sig en brittisk journalist förskräckt bakåt.
- That was so close!
Kjetil Støm ler vänligt och förklarar att hans svärd aldrig rör sig en millimeter utanför skyddslinjen som är markerad på golvet. Vi andra skrattar förtjust och jag tar ett steg tillbaka lite i smyg. Erling Ellingsen myser och ber Støm att visa "the most horrible fatality move" varvid ännu en absurd dödsdans tar vid.
- Men vi har gränser, påpekar Ellingsen.Vi har inte med något våld bara för nöjes skull. Tortyr förekommer inte.
Vi nickar och jag antecknar "blood & gore" i mitt block.
Min dag på newbie-ön
Så var det dags att äntligen få testa spelet. Vi installerar oss i ett avlångt rum specialinrett för tillfället. Pälsar, ringbrynjor, svärd och liknande barbariska attribut är strategiskt utplacerade på golv och väggar. Vid ena kanten huserar en hyfsat imponerande tron ("Det var min idé!" påpekar en pr-kvinna entusiastiskt). Vi bänkar oss vid varsin dator och får genast en tallrik full med godis som proviant.
Vi får bekanta oss med karaktärsgeneratorn som är riktigt rolig att leka med. Din karaktär kan tillhöra en av tre kulturer (Cimmerien, Stygien och Aquilonien) och du kan sedan välja mellan tolv klasser. För mig finns det inget alternativ än att göra en cimmerisk barbar, komplett med stilenliga ärr i ansiktet.
När spelet börjar är du en slav som efter ett skeppsbrott flyter i land på en ö ("newbie island" som Ellingsen kallar den). Det första jag ser på stranden är en halvnaken fastbunden kvinna som desperat ber om hjälp. Det dröjer inte länge innan min barbar utrustad med en åra gör processen kort med ett gäng illaluktande slavhandlare. Efter det beger jag mig in i den vilda djungeln för att ta mig till öns enda stad. Här någonstans står två saker klart för mig: för att vara ett MMO är det är hiskeligt snyggt och jag kan bara gå några meter innan ett vilddjur eller en bandit anfaller mig.
