Blue Bytes Settlers-serie har funnits i många år, men i och med fyran (2001) blev grafiken så pass fager och detaljerad att det tog min nyfikenhet över tröskeln. (Utöver det faktum att jag blev sänd ett exemplar att recensera, förstås.) Där fastnade jag rejält. Att se hur arbetarnas enträgna slit bildade stigar, att skapa ett fridfullt samhälle med ett starkt yttre försvar var ett sant nöje. Att uppdragen ofta inte krävde mer än tillräckligt många soldater, och att dusterna i sig var grötiga och oprecisa förtog inte upplevelsen nämnvärt. Likt ett förhistoriskt Sim City på marknivå låg nöjet i själva simulerandet att kontrollera utvecklingen.
Settlers-borna växer upp
Vi som sett bilder har kanske lyft litet på ögonbrynen. Det är nämligen betydligt mindre söta och mer mogna karaktärer vi möter i Settlers upplaga fem. Samtidigt är det inte så konstigt. Teknik och grafik utvecklas ständigt, och att återigen göra ett nytt spel med samma gulliga typer hade måhända känts förlegat.
Det är trots detta glädjande att se hur man valt att bibehålla kärnan i serien. Det färggranna och lekfulla finns alltjämt kvar. Byggnaderna är precis lagom skeva karikatyrer på verkligheten, även om figurerna närmat sig sina levande förebilder. Helheten charmar fortfarande.
Warcraft minus fantasy
Strategispel i realtid flyter lätt ihop om det inte finns klara skillnader som separerar dem. I grund och botten skiljer det inte särskilt mycket mellan vare sig Age of Empires, Warcraft eller Settlers. Inte egentligen. Det som skiljer är detaljerna. Warcraft fokuserar på fantasy, med trollformler och övernaturliga väsen som självklara inslag. AoE lever ut det historiska temat och Settlers står för en något lugnare, lättsam mix. Mindre allvar och mer rosenkindat. I The Settlers: Heritage of Kings fortsätter man i upptrampade spår, på klassiskt RTS-manér. Om sanningen skall fram är det näppeligen nyskapande.
Kampen mellan gott och
Av de uppdrag förtitten bjudit oss på, verkar temat i spelet fokusera kring ett par hjältars kamp för att rädda sin barndoms by och omgivning från ett rövarband. En amuletts betydelse löper också som en röd tråd genom handlingen. Parallellt med det nödvändiga byggandet tvingas du antingen rädda närliggande byar från ödeläggelse eller kämpa dig genom fiendens försvar för att nå en bergpassage. Intet nytt under solen direkt, men fortfarande väl utfört. Ett par orons pekande fingrar bör dock höjas. Att införa hjältar med speciella egenskaper och att förvandla det mumsigt malande resurs-bärandet man vant sig vid till mer eller mindre automatiskt (byborna bär inte längre varorna långa sträckor) är nya grepp. Man får passa sig så man inte halkar in i fåran av mainstream-RTS utan egen själ. Fansen brukar vilja ha mer av samma med litet nya inslag inte något helt nytt. Då kan man lika gärna byta namn på serien. Sedan kan man ju undra, apropå resonemanget om mer av samma sak
Liknande spel har tillverkats lika traditionsenligt som fyrverkerier i juletid, ända sedan datorerna bar blöjprocessorer. Hur länge håller samma sak om och om igen? Tja, köpte du raketer och smällare i år också?
Trodde väl det.
Charmigt och kul, men knappast hardcore
Settlers har väl aldrig kunnat kallas hardcore bland strateger; snarare RTS light. Av allt att döma verkar det hursomhelst leverera en solid helhet. Litet polerad grafik och nya hjältar här, nya uppgraderingar och avdammade uppdrag där och vips, ett nytt strategispel. Låt oss hoppas på varierade multiplayer- och skirmishalternativ också, för den nödvändiga bredd och livslängd ett spel idag mer eller mindre behöver för att stå sig i konkurrensen. Åtminstone om det inte är mer varierat än detta spel är.
Röster, filmsekvenser och menyer fanns endast tillgängliga på tyska. Därför blir delar av storyn och vissa detaljer något svårbedömda. Det är i vilket fall som helst troligt att Settlers återigen kommer locka sin beskärda del av den understundom osläckbara törst som råder hos strategispelare. Inom en snar framtid får vi se.