Catherine

Spel sågs ursprungligen som en form av elektronisk leksak för barn, och det är därför inte särskilt märkligt att de tidiga spelen handlade om att skjuta utomjordingar, köra bil och ha ihjäl fantasifoster. Med tiden har de blivit alltmer avancerade, men trots detta är vi till stor del fortfarande kvar på ett stadium där majoriteten handlar om att skjuta eller slå på människor eller saker.

#Catherines olika spelmoment är var för sig inget unikt. Men som en helhet, och med inspiration från mänskliga relationer istället för våld är det något helt annat än de spel vi är vana att se. Catherine bygger på så komplicerade känslor som kärlek och lust, åtrå och skuldkänslor. Spelet kan, beroende på vilka val du gör, utvecklas att bli till en historia om att växa som människa och ta ansvar för sina egna handlingar.

Vincent är en 32-årig kontorsarbetare som är nöjd med sin ganska planlösa tillvaro. När hans flickvän sedan många år tillbaka, Katherine, börjar antyda att det är dags för giftermål vänds Vincents hela tillvaro uppochner. En kväll kort därpå dricker han på det vanliga stamhaket när han stöter på den vackra Catherine. Hon är precis allt som Katherine inte är; bekymmerslös, frisinnad och smått utomvärldslig. Dagen därpå vaknar han upp med Catherine bredvid sig i sängen. En mardröm av rent djävulska proportioner tar sin början.

Mindre våld, mer reflektion

Spelupplevelsen kan delas upp i två delar. Under dagarna förs handlingen framåt i välgjorda mellansekvenser. Då följer vi med när Vincent vaknar, går till jobbet och försöker få någon slags rätsida på den situation han hamnat i. Under kvällarna samlas han och vännerna vid Stray Sheep-baren för att dricka och samtala om den senaste tidens mystiska händelser. Unga män hittas döda i sina egna sängar med plågade ansiktsuttryck.

När Vincent befinner sig här kan han gå runt och prata med de andra gästerna, beställa drinkar, spela arkadspelet Rapunzel och lyssna på soundtrack från andra #Atlus-spel via barens jukebox. Han kan också ta emot samtal och svara på textmeddelanden från Katherine eller Catherine. Dina dialogval får konsekvenser i form av ett moralsystem som tippar Vincent åt någon av de båda damernas håll. Baserat på dina val reagerar han olika i spelets nyckelsekvenser, något som innebär att historien för två olika spelare kan bli väldigt annorlunda.

Men det är på nätterna huvuddelen av spelet tar vid. Då förvandlas Catherine till ett utmanande pusselspel. I Vincents mardrömmar måste han klättra uppför ett torn innan marken kollapsar under honom. Av någon anledning tävlar han om att komma först med en massa får. I de här sekvenserna drar, puttar och klättrar man uppför block för att göra sig en vägg till toppen. Nya slags block och fällor introduceras allteftersom. Tillsammans med motståndarna, hjälpmedlen och bossfajterna gör det att banorna är varierade nog. Mellan banorna ställs du inför moraliska frågor som får en inverkan på Vincents dagliga liv. En kul touch är att om du är online så får du upp ett cirkeldiagram som visar hur andra svarat på frågorna före dig.

Catherine är en udda mix av relationsdrama och pussel. Det märkligaste är inte kombinationen i sig, utan att Atlus faktiskt får det hela att fungera. Min största farhåga var att Catherine var annorlunda bara för sakens skull, men glädjande nog har utvecklarna faktiskt något att säga under den uppseendeväckande ytan. Atlus förtjänar också en applåd för att de behandlar temat om otrohet och skuldkänslor i gråskalor snarare än att ta den enkla vägen ut.

Det är svårt att inte rekommendera Catherine för den som är sugen på något annorlunda och innovativt. Med en historia på minst 15 timmar, hypersvåra bonusutmaningar och ett dedikerat tvåspelarläge finns här också tillräckligt för att hålla dig sysselsatt ett bra tag framöver. När Catherine släpptes i Nordamerika i somras blev det den största lanseringen under Atlus 25-åriga historia. Det är ett tecken så gott som något på att vi spelintresserade är redo för något mer än bara shooters och pangpang.