Hjärnorna bakom #Gravity Rush är inga mindre än Keiichiro Toyama och Naoko Sato (kända för Siren-serien och inte minst första #Silent Hill), och som deras hjärnor har arbetat den här gången. Kärnan i spelet handlar om att kunna manipulera gravitation på ett sätt som till en början kan kännas ytterst förvirrande. Men tack vare Vitans speciella förutsättningar och det klyftiga sättet de kontrolleras på är det inte speciellt svårt att i alla fall lära sig grunderna i mekaniken.
Enligt Liftarens Guide Till Galaxen är tricket med att kunna flyga att falla handlöst mot marken och missa. Något som Kat praktiserar större delen av tiden.
Huvudpersonen i spelet är Kat, en ung kvinna som vaknar upp i den svävande staden Hekseville där gravitationsstormar och andra mystiska fenomen har fått stadsdelar att försvinna och mystiska varelser att dyka upp. I sann spelintroduktionsmässig anda har Kat givetvis drabbats av komplett minnesförlust (där en alkoholbaserad blackout möjligen kan förklara hennes klädval). En mystisk skimrande katt slår följe med henne medan hon försöker ta reda på vem hon är och varför världen är som den är. Och för Kat är den extra förvirrande, just på grund av hennes förmåga att manipulera gravitationen.
Om du trycker på höger axelknapp får du gravitationen att upphöra i ett litet område omkring dig (vilket även påverkar folk och prylar i din absoluta närhet) och du svävar fritt. Använd höger styrspak, kompletterat med konsolens rörelsekänsliga styrning för finjusteringar, för att sikta dit du vill färdas. När du sedan trycker på höger axelknapp igen faller du dit du siktade, antingen tills du trycker på knappen igen och hänger stilla i luften eller tills du landar på en vägg eller vart du nu än siktade.
Graciös som en gaffeltruck
Termen "falla" är inte helt korrekt eftersom du i ditt gravitationslösa tillstånd kan falla både uppåt och i sidled, för att därefter kunna stå och springa både på väggar och andra konstruktioner. Nedåt för dig är helt enkelt under dina fötter, vilket alltså inte behöver vara nedåt för resten av världen. Att falla på det här sättet kräver lite träning, men är så intuitivt att du inom kort både kan falla kontrollerat och till och med slåss i luften. För det mesta hanterar Kat både svävandet och landningarna med samma grace som en tornadokastad gaffeltruck, men invånarna i Hekseville är förvånansvärt toleranta om än sällan speciellt sympatiska. Människornas ignorerande inställning och stadens imponerande med ändå tunna miljökulisser (du kan inte gå in genom dörrar, fönster är lika ogenomskinliga och hårda som väggarna) gör att världen känns som ett febersjukt Disneyland. Det är lite tråkigt, men i den redan bisarra världen gör det inte så mycket.
Även närområdet påverkas av ditt gravitationstrixande, så var försiktig.
Om man ska försöka trycka in spelet i någon genre får det snarast bli actionäventyr med en del rollspelsinslag eftersom Kat under spelets gång får tillgång till nya förmågor och även kan bli bättre på sånt hon redan kan. Men spelet är mer än bara att leka med gravitationen, det har faktiskt en historia värd att utforska (men som jag inte tänker avslöja speciellt mycket av). Det "shadade" utseendet är mycket stämningshöjande, och för tankarna till tecknade filmer i stil med en del av Studio Ghiblis alster och The Triplets of Belleville. Manga-vibbarna förstärks ytterligare av att karaktärerna fortfarande talar japanska och spelet är textat på engelska, men det tycker jag inte är någon nackdel utan tvärtom bara förstärker känslan. Japanska spel ska inte ha engelskt tal – lika lite som Star Wars ska vara dubbat på svenska.
Plötsligt blir Kat attackerad av en påskliljedekorerad kålrot.
Berättelsen förs vidare som om den vore berättad i en serietidning, där du som spelare bläddrar mellan serierutorna på samma sätt som när du bläddrar i en e-book. Men till och med här har man lagt ner lite extra arbete på detaljerna. Stillbilderna är inte traditionella stillbilder; genom att vrida och vända på Vita-konsolen vinklas innehållet i bilden på samma sätt.
Gravity Rush är på sitt lilla vis ett mästerverk, kanske inte så mycket för spelet som sådant utan för hur man har utnyttjat kombinationen av ett välgjort spel och de speciella förutsättningar som en PS Vita erbjuder med rörelseavläsning, pekskärm och så vidare. Gravity Rush kan mycket väl vara spelet som visar det speciella med PS Vita jämfört med andra konsoler, så egentligen har Vita lika stor nytt av spelet som spelet har av Vita. Och den som får glädje av kombinationen, ja, det är du som spelar.
