Det finns ett liv efter #The Walking Dead. Och det heter #The Wolf Among Us. Men du ska inte förvänta dig ett liknade verk. Visserligen är genren densamma, de utskällda quick time-inslagen finns där och du kommer slita ditt hår över besluten som ska fattas. Men det som verkligen betyder något är berättelsen. Och här är skillnaderna milsvida.

Där The Walking Dead var en melankolisk och hjärtskärande vandring genom en döende värld är The Wolf Among Us en kall thriller. En bladvändare. En nagelbitande whodunnit-historia. Något helt annat.

Den stora stygga vargen gör skäl för sitt namn.

Fables, serieförlagan, är en berättelse som under de senaste tio åren tagit reda på om Snövit, de tre små grisarna, Skönheten, Odjuret och de många, många andra verkligen levde lyckliga i alla sina dagar. Kort svar: det gjorde de inte. Sagofigurerna sattes på flykt från sina världar och har tvingats bygga upp ett hemligt samhälle på Manhattan. Ett mycket bräckligt sådant, med både skit och blod under naglarna.

Detta är en värld där de tre små grisarna kedjeröker och jägaren i Rödluvan får en yxa genom huvudet. Det är omöjligt att inte falla för de råa skildringarna. Han vars uppgift är att skydda de förtappade sagofigurerna från varandra är vår huvudperson. Han heter Bigby Wolf men vi känner honom som Stora stygga vargen.

En värld, en historia, en känsla

Det borde vara svårt att sätta fingret på #Faith då det är vad det är; första pusselbiten av en helhet. Men #Telltale gör det lätt för mig. Det här är inte första kapitlet som "lovar mycket", som "sakta bygger upp en grund" utan snarare ett första kapitel som redan levererar, som redan cementerar en värld, en historia och en känsla. Det är redan där.

Bigby kastas utan pardon in i ett kriminaldrama. Precis som i de senare The Walking Dead-episoderna vågar Telltale lita på berättelsen snarare än planlöst pekande och klickande i landskapen. Och det räcker. Somliga avskyr quick time-mekaniken och jag tycker att ni har en poäng – men inte i det här fallet. Här smälter den in. Slagsmålet mellan Bigby och jägaren får tyngd och nerv. Det skälver till i min kropp när jag tvingas parera livsfarliga yxhugg och jag rycker till när duon störtar ut genom fönstret, rakt ner mot en av New Yorks oräkneliga bakgator.

Om du vill kan Bigby vara en charmör.

Det är vackert där nere. Det känns som att vandra in i Fables-världen. Telltale är inga tekniska gudar men det de gör med små medel är magiskt. Varje bildruta känns som tagen ur en serietidning, ansiktena är omsorgsfullt tecknade, utrycksfulla och de kastar skuggor som fastnar hos mig.

Det brukar också heta att Telltale är mästerliga historieberättare. Det är sant men de gör något mer än så, något viktigare. För det är ju jag som berättar historien. Den är bara min. Det sker genom handlingarna i quick time-ögonblicken och ännu oftare i dialogerna med Snövit, Odjuret och de andra. Jag väljer att snäsa till mot en näpen groda. Det är ju jag som ger en av de små grisarna en drink för att få tyst på honom. Och jag ser reaktionerna. De glada, de ledsna, de besvikna, de arga. Och kan vara säker på att jag tids nog får skörda det jag sår.

Mötet med grodan och hans son är mycket fint berättat.

Vissa beslut faller sig naturligt. I andra fall blir jag sittande så länge spelet tillåter. Lägger pannan i djupa veck, väger fördelar mot nackdelar. Ett par gånger ångrar jag mig gruvligt men det är sånt jag får leva med. Att ladda om vore att förolämpa historien. Min, alltså.

Tempot i den är snudd på perfekt. Bara ett fåtal gånger mister berättelsen mitt fulla engagemang. Det kan handla om en kort kvart utan det riktiga rappet eller en dialog utan den vassaste eggen. Det träffar inte heller lika djupt som i The Walking Dead, den liknelsen måste jag ändå lyfta fram. Bigby är ingen Lee och Snövit är ingen Clementine. Förvänta dig inte det. Men å andra sidan spelar de huvudrollerna i något alldeles unikt: en historia som blandar nergångna sagofigurer med kalla mord och en kallare värld. Vart den än må bära kan ingen veta men jag har en känsla av att min blir en ynnest att följa. Det blir nog din också.