Sankt Vitus-katedralens spiror sticker hål i himlavalvet. En molnfri, sommarblå himmel drar en nästan fridfull stämning över den vackra stadsbilden. Lugnet slits sönder av 3,8 liter dubbelturbomatad urkraft och tre sekunder senare accar jag alldeles för fort för att hinna se om de digitala siffrorna hånler när de ryter förbi 100 km/h. Men 200 ser jag, och om vägen tillåtit skulle 300 ha passerats knappt sjutton sekunder efter att kopplingen först lämnade golvet. Som jämförelse läser du den här meningen högt på tre sekunder.
Men Prags kurviga, kuperade gator säger nej, och jag kastar mig på bromsen. Pekfingret skakar när den viktigaste av 40-talet nyheter i Xbox One-kontrollen presenterar sig – skakfeedback i båda triggerknapparna. Och det står klart att de gamla Forza-spelen kommer kännas lite fattigare nästa gång.
Ett spel som tar vara på den nya konsolens ljussättningsmöjligheter.
Fast de två varven med McLaren P1 ger en begränsad bild av vad #Forza Motorsport 5 är. Styrhjälp och andra hjälpmedel går inte att stänga av, och de första fyra minuterna mellan tjeckiska husväggar hålls föraren alldeles för hårt i handen. Det är i den första riktiga tävlingen, när jag får köpa min egen bil och låta den smiska den nya generationens asfalt utan stödhjul som Forza 5 verkligen presenterar sig. Och det gör det med ett skakigt handslag.
Det ska köras modern sportbilsklass. Bland tillgängliga alternativ faller valet på Mazda MX-5, en pigg, bakhjulsdriven glädjespridare med kontrollerbar sladdpotential. Så minns jag den, men Forza 5 gör den till något annat. Drivhjulen släpper vid minsta provokation, och bakändan brinner svårt för att ta täten. Varje krön, varje kombinerade rattvrid och inbromsning, och varje gaspådrag med lite för ivriga fötter straffas med svårparerade kast.
Med fläsksvålar under hjulen
Mazdan är inte vad den en gång var, ej heller andra bilar. Forza 5 förstärker deras egenheter över hela linjen – fyrhjulsdrivna Audi plöjer rakt fram medan muskulösa bakhjulsracers som Ford GT piruettar som ryska konståkare i OS-final. Jag minns liknande känslor från #Forza 4, som också det hade halare däck än #föregångaren. Denna gång närmar sig skillnaden för mycket, även om rolighetsfaktorn med rätt bil fortfarande är betydande.
Återstår att se hur spelet gifter sig med ratt; i nuläget har vi inte kommit över något Xbox One-kompatibelt styrdon och nödgas använda gamepad. Eller nödgas förresten: Turn 10 har gjort samma underverk som vanligt, och varje krängning, kerbtagning och antydan till hjulsläpp skakar hjälpsamt i fingerspetsarna. Triggerskaket stämplar snabbt ordet "passé" på alla tidigare Xbox-gamepads, även om Forza fortsätter att vara världens bäst gamepad-anpassade bilspel.
Låt bli Pragpilsnern när du ska köra den här.
Forza 5 kommer inte kommas ihåg för sina välkomna nya funktioner, utan för saker det inte längre har och för nyheter ingen utom #Microsofts ekonomer bett om. Visserligen brukar tidspress tvinga releasetitlar till kompromisser, men 200 bilar och 14 banområden är ungefär hälften sen senast. Det är också mindre än i första #Forza. Du vet, det som släpptes till original-Xboxen för åtta och ett halvt år sedan.
Fyrans 26 banområden kändes efter ett antal timmar lite snålt, och att tolv av dem karvats bort smärtar mångdubbelt mer än att bilparken tappat ungefär 300 kärror. Jag kan leva utan Volvo, några närmast identiska Le Mans-racers och fem årgångar Corvette, men utan gamla banfavoriter blir Forza 5 en gråare upplevelse. Ingen Suzuka, ingen Hockenheimring, ingen Road America, ingen Nürburgring, ingen Montserrat… inte ens den egengjorda långkurvedrömmen Maple Valley får förnyat förtroende. Av nytillskotten värmer en okej Mount Panorama och alltid underbara Spa skönast, medan Prag känns marginellt bättre än förrförra årets gäspning Bernese Alps.
