“Grattis. Oktoberlotteriet är avslutat. Ditt namn blev draget. Rapportera till departementet för inträde vid gränskontrollen i Grestin. Du och din familj ska bo i en lägenhet i östra delen av staden. Glory to Arstotzka!”
I det lilla båset vid gränskontrollen väntar mitt nya jobb som passkontrollant. Det är ett byråkratiskt helvete där diktaturledarnas nycker präglar den korrumperade och eländiga tillvaron. Arbetet är dessutom otroligt monotont – bläddra i pass, inträdesbevis och alla de andra högarna av papper som krävs för att få komma in i riket. Men att jobbet är enformigt är också själva förutsättningen för att kunna ta till sig tillvarons poänger.
Släppa in eller avvisa? Tjäna pengar eller tjäna samvetet?
Arstotzka är långt ifrån någon blomstrande utopi. Lönen är skral och baseras på hur många personer jag kan hantera varje dag. Vill jag att familjen ska vara frisk, varm och mätt måste det gå undan, vilket får förödande konsekvenser för min medmänsklighet.
Så fort jag ser en avvikelse är det bara att plocka fram den röda stämpleln och avvisa, utan tidskrävande förklaringar eller tröstande ord. I början mår jag dåligt av det kalla arrangemanget, men så småningom vänjer jag mig. Det måste jag ju göra för att ha råd med medicin till min sjuka son. Det dröjer inte många dagar förrän människorna framför mig slutar vara just människor, och istället förvandlas till objekt som ska godkännas eller nekas så snabbt som möjligt.
Medmänsklighetens död
Men så kommer ibland personerna som lyckas sticka ut. Kvinnan som blir mördad om hon återvänder hem. Mannen från det fattiga landet som saknar den medicinska kunskapen för att bota hans dödliga sjukdom. Hur går det för min familj om jag ser mellan fingrarna, släpper in dem och får böter? Ska jag rätta mig i ledet eller göra det som känns rätt i hjärtat?
Sanningen serverad direkt av regimen.
#Papers, Please har saker att säga om både totalitära styrelseskick och invandring, men framförallt om de system som avhumaniserar oss. Det viktigaste verktyget för att förmedla detta, de tråkiga arbetsuppgifterna, är både det bästa och sämsta med upplevelsen. Bäst på att måla upp spelets bistra verklighet – sämst på att leverera rolig spelmekanik. Det själadödande skyfflandet av papper gör att jag inte orkar ta mig fram till spelets 20 olika slut.
Men det är egentligen en petitess, för man behöver inte nöta spelet i förbannelse för att uppleva alla dess tänkvärda styrkor. Nyversionen till Ipad är dessutom ännu bättre än förra årets prisbelönade pc-spel, då det administrativa konceptet är som klippt och skuret för touch-kontroller. Har du inte jobbat i Arstotzkas gränskontroll förut är det med andra ord dags nu. Glory to Arstotzka!
