Jag har beslutat mig för att tilldela #Tron: Evolution ett stort rungande... nja. Spelet har många delmoment som är okej men knappast något som spelmässigt sticker ut. Allt som Tron gör har andra också gjort. Det är i inget problem i sig. Kruxet är att det använder sig av action- och plattformsmoment som utförts så mycket bättre många gånger tidigare. Det gör tyvärr att spelet faller mellan stolarna, vilket bara är att beklaga.

Idén är i grunden inget annat än beundransvärd och ganska modig. Jag hade förväntat mig en historia som gick hand i hand med den kommande filmen – men tji fick jag. Tron: Evolution utspelar sig innan filmen handling tar vid. Tanken är alltså att du ska kunna följa händelseförloppet i spelet och sedan se hur filmen knyter ihop de två när den går upp på biograferna. Det är en fin tanke och kanske kan göra att spelet får ny betydelse längre fram. Här och nu är dock historien som nystas upp lite ofokuserad. Inte ens om du känner till bakgrundshistorien från kultklassikern blir det särskilt begripligt. Spelets första ”nja” är ett faktum.

Visst värmer det i det blödiga nostalgihjärtat?

Således tappar jag ganska snabbt intresset för karaktärerna och berättelsens vändpunkter. Kvar har jag bara ett spel att bedöma och jag upptäcker att det har sina fördelar. Jag går runt i det enorma och tämligen vackra datalandskapet, springer längs väggar och hoppar över enorma avgrunder. Utöver det gör hjälten Anon inte mycket väsen av sig.

”Det här har jag ju gjort förut!”

Det tråkiga uppstår när igenkännandet gör sig påmint. Plötsligt märker jag att: ”nä men, den där väggen sprang jag ju nyss uppför” eller ”puh! Det här hade kunnat varit svårt om jag inte redan övat på sju liknande passager”. Idétorkan sätter in hårt och skoningslöst. Jag är en annars en stor förespråkare av persisk prinsakrobatik – det påminner nämligen en del om den – och stundtals har Tron ett fint flyt. Hade utvecklaren kunnat stava till k-r-e-a-t-i-v-i-t-e-t hade det blivit en guldstjärna i kanten. Nu blir det ännu ett ”nja”.

”Är det ett RAM-minne du har i fickan, eller är du bara glad över att se mig?”

Striderna då? Vad kan sägas? Ambitionsnivån är det inget fel på. Disken (ditt fräsiga distansvapen) kan levlas upp på många olika sätt. Bland annat kan den bli mer explosiv och attackera en hel hög med fiender på en och samma gång. Olika motståndare kräver olika taktiker. Problemet – det börjar bli ett antal nu – är att fienderna ser i stort sett likadana ut. Till och med teknikerna känns likartade och gör det tröttsamt i längen. Var det någon som sa ”nja”?

Noll kontroll bakom rattarna

Kvar har vi två fordon. Jo, självklart kan du köra en sån där hybersnabb moped som kändes så futuristik för knappa 30 år sedan. Men de går hellre snabbt än bra. Det hela utvecklar sig till ett slags trial and error där du sakta lär dig vilken väg som är den bästa. Under tiden lär du köra av vägen ett par gånger för mycket och spelglädjen försvinner också den ner i diket. Stridstanken (eller ”light tank” om vi ska vara helt korrekta) är inte heller någon glädjespridare. Kontrollen känns helt obegripligt seg och även om den är kraftfull blir upplevelsen irriterande och lämnar mycket att önska. Du skulle kunna säga ”nja”.

Men vi får inte glömma spelets habila multiplayer. Här finns det en mängd actionfriska alternativ där du kan möta upp till nio andra spelare. I huvudsak använder du disken som vapen men du kan också nyttja mopeden och tanken. Utöver ditt sedvanliga deathmatch finns också en capture the flag-variant.

Det blir en kvartett ”nja” och inte ett enda ”yee-haa”. Mitt handfasta tips är därför att se filmen. Och gillar du vad du såg är spelet kanske värt att plocka upp ur en reaback framåt vårkanten. Idag kan jag däremot inte för mitt liv se vad som skulle göra det relevant.