Thor? Är inte det den där hornbeprydda muskelkillen som var populär i serier från 80-talet? Jo, det är det givetvis, och i och med att någon har gått och gjort en film om honom (eller rättare sagt en uppjazzad, politiskt korrekt version av honom) så måste det givetvis göras ett spel om samma sak. Och utvecklarna har gått ut med att de minsann fått den kreativa friheten att strunta i filmen och låta Thor (eller Tor?) färdas genom världar och miljöer som de hittat på helt själva. Det låter väldigt lovande och episkt. Med det i åtanke satte jag mig ner för att spela lite #Thor: God of Thunder en stund.

Vår hjälte har såklart klassiska julskinkearmar

Det hela börjar – givetvis – i Midgård. Som numera ser ut som någon slags futuristisk storstad som har väldigt lite med den nordiska mytologin att göra, men det är ju inte spelets fel. Bara dess utvecklare. Isjättarna anfaller och Thor måste blåsa i hornet för att varna innevånarna. Men först ska han givetvis gå igenom en upplärningssekvens medan han kämpar sig igenom den belägrade staden. Du lär dig att vifta med hammaren för att skydda dig, sätta ihop kombinationsattacker med hammare, kast, blixtkrafter och annat, samt att använda omotiverade runstenar som ger dig hälsa och Oden-kraft (till dina superkrafter). Givetvis kan du även uppgradera din Thor i olika riktningar genom att köpa till nya krafter och combos. Tyvärr sker detta i en meny som är den sämsta jag sett på flera år, men går gör det.

Den som gapar efter mycket mister ofta ett intelligent uttryck

Det blir sedan ett väldigt simpelt fightingspel där du sätter ihop kombinationer för att bygga upp din energi och så småningom kan släppa loss Thors krafter för att förgöra alla dina fiender. Allt som ser kul eller imponerande ut händer i mellansekvenser, och själva striderna urartar snabbt till ett själlöst knapptryckande på måfå. Spelet påminner lite om en tillplattad variant av det betydligt mer inspirerade #Bayonetta. Skillnaden är att här är Thor en trist, endimensionell fåne som bräker fram stockdumma repliker i mellansekvenserna och kastar sin hammare med samma grace som en 102-åring med brutet bäcken.

Sten, sax, PÅÅÅÅÅÅÅÅÅSE!

Både animationer och grafik känns som om de borde skickas åter till 80-talet där de hör hemma, och bara för att gnida salt i såren är spelmekaniken så slapp och otillfredsställande att man bara vill gå och göra något annat, vad som helst utom att spela Thor, efter ungefär fem minuter. Det här är oinspirerat filmlicensskräp, utpressat för att tjäna några dollar extra på filmen. Låt dem inte komma undan med det, skit i Thor: God of Thunder.