Så kom det då, det första och väldigt nödvändiga Super Mario-titeln till 3DS. #Nintendos nya bärbara startade trögt och redan i augusti, efter ett halvår på marknaden, sänktes priset radikalt för att stimulera försäljningen. Ska vi tro företagets pr-maskineri var det av godo, så nu fattas egentligen bara fler potentiella konsolsäljare än #Zelda och #Star Fox för att glädja köparna.
Och vem kan göra det bättre än Nintendo-ikonen framför andra? #Super Mario 3D Land blir konsolens första nyutvecklade riktigt tunga titel; #Asphalt 3D, #Steel Diver och #Green Lantern får ursäkta, det är inte de som får folk att köpa konsoler.
Succé i repris
En prinsessa ska räddas och vägen dit växlar som sig bör friskt genom banor fyllda av idéer från 25 år av närmast obrutna plattformssuccéer. Inspiration hämtas från #Super Mario Bros. 3, vilket power-ups som propellerlådan och lövet som förvandlar Mario till en tvättbjörn skvallrar om.
Men det lånas från flera håll, inte minst från Super Mario Galaxy-spelen som var kreativa gejsrar där de tre dimensionerna gav utvecklarnas fantasi fritt spelrum. Super Mario 3D Land är mer en förvaltare än en förnyare och bandesignen växlar vilt mellan gammalt och relativt nytt, och mellan två och tre dimensioner (ej att förväxla med konsolens 3d-effekt).
Gammalt möter (ganska) nytt.
Med två Galaxy och två "nya" #Super Mario Bros de senaste åren kan man tycka att konceptet är gjort. En synpunkt som förs fram vid varje Mario-release, och som nästan alltid slipar Nintendos makalösa kreativitet och fingertoppskänsla udden av kritiken. För även om 3D Land kanske saknar lite av överraskningens behag håller bandesignen så hög kvalitet att nyfikenheten för det mesta stannar på topp.
Jag har klängt på kuber som vecklar ut sig och bereder en tidsbegränsad väg framåt. Jag har stressats av plattformar som byter plats varje gång jag hoppar. Jag har diggat rytmisk bakgrundsmusik som stipulerar när färgglada trappsteg materialiserar sig i tomma luften, för att i nästa takt försvinna. Färgsprudlande öppna världar med bonusar bland molnen, retroflörtande 2d-sidscrollare och svårt stressande piratskepp – fullt tillräckligt för att bota eventuell Super Mario-abstinens.
Från casual till ond bråd död
Banordningen följer en bestämd rutt och du måste klara en för att komma åt nästa. Tre stjärnmedaljer gömmer sig på varje bana, och eftersom några banor blir tillgängliga först när du samlat ihop ett bestämt antal kan medaljerna vara värda att jaga, trots betydande risker för liv och lem. Men liv finns i överflöd, pengar och extralivssvampar ramlar in i samma takt som Greklands statsfinanser töms.
Efter spelets första halva stämmer jag in i kritiken mot att spel av i dag är alldeles för casual-anpassade. Visserligen har Mario alltid varit ett charmtroll som går hem i alla läger, men samtidigt kompromisslöst oförlåtande – hoppar du fel dör du. Det gör du även i Super Mario 3D Land, men med två- eller till och med tresiffrigt antal extraliv i ryggen hamnar tävlingsinstinkten i dvala.
Men det blir bättre. Svårighetsgraden stiger och framåt slutet av de åtta ordinarie världarna lättar bördan av extraliven oroväckande snabbt. Jag inser att den vita tanooki-dräkten, som dyker upp när du dött fem gånger på samma bana, ger dig svävaregenskaper och gör fiender ofarliga, faktiskt är berättigad. Och när Bowser spöats i den åttonde världen väntar svårtämjda bonusvärldar utan de vita fuskdräkterna som räddningsplanka.
Skuggan under tvättbjörns-Mario visar var han är i djupled. Kloka tvättbjörnar ser till att hålla den över fast mark.
Nintendo får in tillräckligt med information på konsolens småväxta skärm. En del problem bygger på dess 3d-effekt, som perspektivbanor där ögats djupseende luras. Skruvar du upp 3d-reglaget får du bättre förståelse för banstrukturen, men samtidigt får du stå ut med bekymret att 3d gör seendet något mindre skarpt. I ett precisionsspel som detta kan det kosta liv och personligen väljer jag allt som oftast att köra med effekten avslagen.
De öppna tredimensionella banorna ger spelet en annan karaktär än vad som tidigare setts på bärbara Nintendo-konsoler. Fast det krävs lite träning med konsolens småväxta analoga styrspak för att få till precisionen, och hoppen blir ibland väl äventyrliga. Marios skugga visar var han befinner sig i djupled, men den syns av naturliga skäl inte i alla situationer. Åtskilliga rörmokarliv har spillts till ingen nytta.
Sett till spelseriens digra meritlista är Super Mario 3D Land initialt något av en besvikelse. Den inledande icke-utmaningen får mig att undra vad Nintendo egentligen gjort, men efter ett par timmar styr de upp svårighetsgraden och tvivlet byts mot leenden och igenkännande nickar. Även om konkurrensen inte är knivskarp har Nintendo gjort ett spel väl värt att toppa kommande försäljningslistor. Kanske till och med ett skäl att skaffa en 3DS.
