Mario Kart 7

Den där bubblande känslan i magen kan inte köpas för pengar. Eller vänta lite nu, det kan den visst. För några väl spenderade hundralappar får du #Mario Kart 7, en av de gladaste racingtitlar som du någonsin kommer att spela. #Nintendo har sedan SNES-originalet varit konsekventa; ett Mario Kart per plattform troget sitt arv och med små tweaks. Fegt eller smart? Antagligen både och.

För det är viktigt att påminna sig om att "små tweaks" i racing kan innebära kolossala skillnader. Kanske är det därför det är så svårt att peka ut det bästa Mario Kart av dem alla? De är lika men ändå olika på grundläggande plan som tusendelsjakter och partyracing. Var landar den sjunde delen? Det beror på.

Som synes har Mario dräpt en tvättbjörn och spikat fast svansen på sin go-kart. Smaka på den, PETA.

Time trials har nästan alltid handlat om tuff, hårfin racing. Men med möjligheten att ladda ner spökdata via street- eller spotpass och köra mot några av Nintendos och #Retro Studios vassaste spöktider (de senare har varit behjälpliga med Donkey Kongs djungelbana) finns stor potential. Redan nu är det skojigt och riktigt tillfredsställande att mäta kartskillsen mot expertförarnas. Att vi dessutom kan mixtra med individuella bildelar gör inte saken sämre. Det handlar om finlir, om att skaffa sig fördelar och i gengäld försaka något annat, som högre maxfart mot slöare acceleration. När en del byts påverkas bilen på fem områden, förutom de två som nämnts beteende, offroad-egenskaper och vikt.

Stora turneringar, större känslor

Så, när jag vill vara vuxen och seriös är det time trials som värmer mest. Men efter ett tag kommer känslan av ensamhet och min kart rattas mot de stora turneringarna med de stora känslorna. Jag märker att vendettor från förr ligger och gror. Somliga av er kanske såg min episka clash mot Donkey Kong på Gamex? Jag har även ett och annat otalt med Peach sedan så långt tillbaka som N64-tiden. Det är lätt att bygga antagonistförhållanden till de andra fartdårarna, särskilt som de fnittrar eller ger mig ett skadeglatt flin när de susar förbi.

Men Toad, Bowser, Yoshi och de andra skulle inte kommit särskilt långt utan 16 välsvarvade banor plus 16 klassiker. Det börjar tyvärr lite mesigt med förväntade rundor i halvljumna miljöer. Men det blir snabbt bättre – mycket bättre. I Daisy Hills svävar du för första gången skyhögt över väderkvarnarna med din hängglidare, som vecklar ut sig vid särskilt stora hopp. Med den tillkommer inte bara en kittlande känsla utan också taktiska frågeställningar; ska du flyga högre och på sätt få en bekväm resa eller snabbt störta mot marken och susa förbi de andra? Och var i helskotta finns alla dessa genvägar?

Många klassiska teman återuppfinns i stereoskopisk kompetent 3D-skrud. Vi snackar Bowsers slott med kokande lavavatten, Donkeys djungel med sina tempel och kartkörande på smala trädgrenar och så denna alltid förrädiska Rainbow Road. Dessa banor ska inte förväxlas med de 16 klassiska nivåer som restaurerats från äldre versioner, det vill säga SNES, N64, GBA, Gamecube, DS och Wii. Mycket glädje blir det.

Men nya stjärnor finns också, åtminstone sett till Mario Kart-serien. Piranha Plan Pipeway tar oss under jorden där vi får väja för köttända plantor och övervinna undervattensströmmar. I Koopas stad sätter ett ösregn stämningen och döm av min förvåning när uttjatade Wuhu Island (#Wii Fit, #Wii Sports Resort, #Pilotwings Resort) bjuder på spelets kanske roligaste racing. Det märks att mycket tid och kraft har lagts på att skapa en ö med ombytliga miljöer. Finkorniga stränder mixas med snåriga bergspassager där varje kurva ger upphov till en blandning av spänning och förfäran.

Mario Kart 7 är ett helgjutet och ömsint genomarbetat spel och ytterligare en välbehövlig framgång för den ifrågasatta 3d-konsolen. Men det finns bitar och inslag som kunde behandlats bättre. Jag är fortfarande inte överens med den gummibandseffekt som kommer av att de sämst placerade i turneringarna tilldelas blixtar, stjärnor och andra superförmågor. Det ger visserligen matcherna en oförutsägbar karaktär men samtidigt kan det vara en fördel att ligga längre bak och bevaka. Jag hade önskat mig mer rättvis racing som ger mig samma rus av vinnarglädje som i multiplayern, vilket raskt för oss in på nästa bit.

Fortfarande mer lättsam fartfest än än tung racing, åtminstone i singleplayer-turneringarna.

Jag har aldrig kunnat ta till mig de bärbara titlarna på samma sätt, den enkla och underhållande multiplayer-festen framför tv:n är krångligare att återskapa när det behövs fler konsoler och fler ex av spelet för att kunna njuta till fullo. Och för mig är den här serien framförallt ett redskap för att pricka mina "kära" vänner med ett grönt skal i ändan snarare än att utmana Pierre i Frankrike och Yoko i Japan. Men med det sagt, det är ändå coolt att ha möjligheten att kunna spela mot sju andra spelare över nätet eller lokalt.

Men i slutändan lär jag inte sitta och häcka online. Inte heller bryr jag mig så mycket om spelets nya vapen, som en snärtig tvättbjörnssvans och eldblomman. Det som spelar roll är jakten, både på den bästa tiden och turneringstroféerna. Hur ett sådant lättsamt spel väger så tungt i mitt hjärta är ett mysterium – men det är en gåta jag gärna lever med.