28 miljoner sålda spel senare avslutar Ubisoft sitt epos om Ezio. Men någonstans mellan Konstantinopels skyline, Altaïrs comeback och Desmonds trasiga själ drabbar sanningen oss; det här är bara början.

Nu börjar den sista resan. Men jag väljer att inte tro Ubisoft den här gången heller. De har trots allt 28 miljoner skäl att fortsätta pumpa ut Assassin's Creed-titlar. Vi kan dock vara säkra på att detta är den italienska charmören Ezios stora final. Med honom går också en fantastisk trilogi i graven. Ni kan nog historien vid det här laget; 2007 kom #Assassin's Creed och gjorde – om ni tillåter en överdrift – allt fel. Två år senare kom #Assassin's Creed II och gjorde allt rätt. Därefter fortsatte de att fila på sitt framgångsrecept och i #Brotherhood kom fullträffen.

Hur följer man upp ett mästerverk? Beroende på hur man ser på saken kanske det är just precis vad Ubisoft inte gör. I efterhand är det lätt att se den andra delen och Brotherhood som två delar av en större helhet och mycket talar för att #Revelations blir den sista pusselbiten. Med detta sagt kan jag inte påstå att det här en titel där allt är "större", "snyggare" och "bättre". Däremot är det slutpunkten för Ezio och Altaïr, men – gissar jag – bara början för Desmond. Fast, för enkelhetens skull, låt oss ta en hjälte i taget.

Du kan nästan känna dofterna från marknadsstånden.

Renässansens Italien kan tyckas vara en aldrig sinande brunn av inspiration och historiska avtryck. Men efter att ha simmat i Venedigs kanaler, hänförts av Florence prakt och gått vilse bland Roms enorma omfång behöver vi någonting nytt. Det är här Konstantinopel träder in i bilden. Det är inte för intet staden kallades för världens vägskäl och frågan är inte om staden kommer att överglänsa Rom. Snarare undrar vi hur Ubisoft någonsin kommer att överträffa det här.

Den korta rundturen jag får i staden räcker knappast för att göra den rättvisa, men den ger mig en fingervisning om vart Revelations är på väg. Konstantinopel stod under 1500-talets början på sin absoluta topp och det märks på de stolta palatsen, utsmyckade moskéerna och de livliga och färggranna marknadsplatserna. I sammanhanget kan 50-åriga Ezio verka avdankad. Men bakom den gråsprängda skäggstubben verkar en lönnmördare minst lika smidig och stark som ett par decennier tidigare, och med ännu fler ess i – bokstavligt talat – rockärmen.

Krokklingan gör sitt bästa för att slå fienderna med häpnad.

Ubisoft kommer inte att omdefiniera serien eller genren med Revelations. Efter att ha hittat rätt i tvåan har de hållit sig till framgångsreceptet och förändringarna har hela tiden skett med små men märkbara steg. I Brotherhood fick vi lönnmördargillet, den här gången får vi krokklingan. Det kommer bli lättare än förut att bestiga de resliga husväggarna och det kommer vara brutalare än någonsin att dra ner fienderna från dem. Men den viktigaste biten är att, allteftersom Ezio tar över byggnader i pre-Istanbul, så kommer linbanor att fästas längs taknockarna. Resultatet är att stämningsdödande transportsträckor med ens försvinner och att vi, som fin bonus, lär bjudas på den ena magkittlande åkturen efter den andra.

Cirkeln sluts

Ezio har givetvis skäl till varför han är i Konstantinopel. Anledningen stavas Altaïr. Vår andra hjälte för dagen har inte haft en speciellt framträdande roll sedan det saliga originalet (då räknar jag inte DS- och PSP-sidospåren) men han har alltid funnits med i periferin genom gamla pergament och legender. I Revelations står hans liv återigen i centrum. Anledningen till varför vi kommer till dåtidens världscentra är att Altaïr lämnat fem nycklar bakom sig. Med dessa kan Ezio öppna ett hemligt bibliotek i Syriens Masyaf, den gamla hjältens hemstad.

Altaïr hade ett liv som sträckte sig i nästan ett sekel och det finns många historier som inte blivit berättade. Under sin resa genom Konstantinopels toppar och dalar kommer Ezio ramla över uppenbarelser och uppleva sin förfaders äventyr ungefär på samma sätt som vi upplever italienarens genom den högteknologiska animus-maskinen. 1100-talets lönnmördare nummer ett är därför så mycket mer än bara en skuggfigur den här gången. Det öppnar för spännande inslag där vi får uppleva två helt olika ansikten av staden, som är en naturlig följd av klyftan på flera hundra år.

Masyaf gör oväntad och effektfull comeback.

Men de två antika herrarna får ursäkta, Assassin's Creeds sanna huvudperson är Desmond. Efter att ha sett Konstantinopel i all sin prakt får jag följa med in i Desmonds "Animus gone bad"-undermedvetna. Brotherhood avslutades med en brutal cliffhanger men jag får inga löften om huruvida den kommer att nystas upp. Däremot kommer vi äntligen att få veta mer om Desmonds förflutna, uppväxt och anknytning till lönnmördarordern.

Spelmässigt sett kan den här delen också bli den mest nyskapande. Malmö-baserade Massive Entertainment håller i rodret och istället för att pussla ihop sina förfäders liv måste Desmond sätta ihop sitt eget. Än så länge vet vi få eller inget om spelmekaniken men vi verkar ha att göra med bildgåtor, pussel, tajming och ett mer eftertänksamt gameplay. Världen kan sammanfattas som en kombination mellan realism och den kubiska och kliniskt vita Animus-varianten. Resultatet? Definitivt surrealistiskt. Samtidigt som du ser en stad vid horisonten svävar kantiga objekt i alla storlekar ovanför dig. Säkert är att det döljer sig många saker i den mystiska världen som kommer att besvara frågor om seriens ursprung och, inte minst, framtid.

Tre hjältar och ett millennium sprängfyllt med konspirationer och dolda sanningar. Det är vad som väntar oss när den sista delen om Ezio släpps i november. Fortsättningen är utan tvivel väntad och av allt att döma kommer den också att leva upp till förväntningarna.

Skicka en rättelse