Om en knapp månad är det dags för Relic att föra över sin strategibriljans till shooter-genren. Vi testar livet som blytung space marine mot en miljonstor ork-armé. Det är ett gott liv.

#Warhammer 40,000: Space Marine kommer inte att revolutionera action-genren. Jag är tveksam om det ens kommer att ståta med någon evolution. Det är ett väldigt förväntat spel. Tänk Warhammer 40,000-estetik med – nästan för uppenbara – influenser från #Gears of War. Det innehåller alla möjliga bevis och tecken på att vi har att göra med en utvecklare på okänd mark. De har en klassisk licens men oron finns hela tiden där för att de ska kunna fylla ut skorna i en, för dem, okänd genre. Space Marines har väldigt stora skor.

Men det är också ett imponerande spel, som lever upp till det drygt 20 år gamla dystopiska krigsspelet med den äran. Dawn of War-producenterna och fansen kan vara lugna; först och främst är Space Marine ordentligt underhållande och adrenalinpåslaget kommer ofta och länge. Varför är det ett lovande spel? Jag svarar med en motfråga. Varför är det kul att ratta en blytung rymdkrigare mot en miljonstor ork-armé?

En betydligt mer magiskt sinnad ork än genomsnittet.

Min provspelning – den här gången på pc – börjar efter en, av allt att döma, kraschad inledning. Kapten Titus reser sig ur vrakdelarna (och likdelarna) och försöker ta in situationen. Han har kommit till en Forge World, en planet som fungerar som en gigantisk smedja för imperiets kolosser till vapen, vilka potentiellt kan krossa hela ork-arméer. Orkerna är inte dummare än att de förstår att kolosserna också kan utrota mänskliga arméer och har invaderat världen. Aj då.

Krigets hjärta, spelets puls

Avskalat är spelet inte mycket mer än en tämligen linjär tredjepersons-shooter som lever på sina adrenalinstinna strider. Men, när allt kommer omkring, det är precis vad Gears of War är också. 11 miljoner sålda ex senare inser vi att det är en hygglig affärsidé. Också Space Marine lever på att konstant leverera underhållande fajter tillsammans med popcorn-doftande scener och dialoger.

Jag njuter av de kamperna. De känns tunga och lekfulla på samma gång. Ibland hjälper jag en grupp soldater att försvara sig mot en aldrig sinande anstormning, ibland är jag helt ensam. I en särskilt minnesvärd batalj stod jag på en hög plattform och försökte rädda livet på en övergiven soldat genom att skjuta ner bestarna som närmade sig från öster. För spelets fortsättning var det kanske inte av särskilt stor vikt, men för mig betydde det något.

Det skulle vara orättvist av mig att avfärda spelet som ett rent plagiat, det är värt mer. När jag testade spelet i våras pratade jag lite grann om det sömlösa skiftet mellan när- och långdistansvapen. Låt oss stanna kvar i kamperna den här gången också, för dessa är trots allt spelets hjärta och puls.

Hej då arm.

På något sätt lyckas #Relic få mig att känna mig som en brutalstark superhjälte, samtidigt som känslan av att vara ensam mot en oövervinnerlig armé aldrig överger mig. Arsenalen är, åtminstone så långt jag nått, riktigt förutsägbar. Men det uppenbara gör också att striderna ganska snabbt blir storskaliga, och visst finns det undantag bland dina försvarsmedel som känns fräscha. Min favorit är vengeance launcher. Med den skjuter du iväg projektiler som klistrar sig fast vid fiendernas kroppar. Sedan är det upp till dig när du vill detonera bomberna.

Jag är fortfarande inte helt överens med Relic om miljöerna, de framstår fortfarande som en sörja av brunt och metall. Blir lätt så när planeten är en enda stor fabrik. Men jag är aningen mer övertygad efter att ha sett prov på mer brunnyanserad variation. Ena stunden hittar jag ett underjordiskt labb för att i nästa hamna på ett vilt framrusande godståg. Men det står ändå klart att rymdsoldaterna och orkherna (och senare också chaos) kommer att stå för sjärnglansen.

Antagligen är det inte tal om space marine-partaj, men vi är osäkra.

Soldaterna är tunga som kungar och deras personligheter är så torftiga att det blir underhållande. Titus kommer inte att vinna några priser för sin stelbenta charm men han är en tvättäkta space marine. Orkerna får stå för de stora känsloyttringarna och vrålen, det vill säga, tills Titus klyver deras nackar med sitt chainsword.

Ni gör rätt i att se fram emot Space Marine. Såhär en knapp månad innan releasen framstår det som en lovande shooter. Inga briljanta idéer, ingen briljant spelmekanik men däremot briljant underhållning.

Skicka en rättelse