Snart är vintern här med alla problem för lokaltrafiken den innebär. I Moskvas tunnelbanenät är situationen rejält värre men ändå längtar vi efter att få köpa en biljett.

21 år har gått sedan atombomberna föll och Moskva förvandlades till öde ruiner på bara några timmar. Gatorna är fortfarande fulla av skräp och bilar står kvar där de lämnades när invånarna flydde i panik eller blev förkolnade skelett. Under marken, i delarna av tunnelbanenätet som under kalla kriget byggdes för att motstå en kärnvapenattack, vet vi att det är allt annat än lugnt.

Innan du läser vidare vill vi utfärda spoilervarning för början av detta stycke. Sänk blicken några centimeter om du vill leva kvar i ovisshet. #Metro: Last Light utgår från att du lät missilerna fyras av mot mutanterna i det första spelet, det så kallade dåliga slutet, men inbördeskriget mellan stationerna rasar än. Artyom är fortfarande huvudpersonen och när jag möter honom på Gamescom befinner han sig faktiskt ovanför jord. Staden är långtifrån läkt men vissa dagar börjar faktiskt solen smyga fram bakom molnen och en del områden är inte fullt så radioaktiva längre. Utvecklarna #4A Games, en ukrainsk studio formad av personer från #GSC Game World (#Stalker, du vet), har utlovat större och framförallt öppnare miljöer, så fler utomhusvistelser är att vänta.

Dags att mysspatsera i solskenet?

Idag är dock Artyom på väg ner i tunnelbanenätet igen, på jakt efter en mystisk fånge som sägs vara den enda som kan stoppa stridigheterna människorna emellan. Dagens demonstration, som du kan se delar av i filmarkivet, är väldigt actionbetonad men 4A Games lovar att det första spelets täta stämning är bevarad. Därför vill de istället visa vilka framsteg de gjort med pangandet och den artificiella intelligensen.

Det senare ställer jag mig direkt frågande till då den inledande smygsekvensen visar något helt annat. Artyom tvingas hålla sig till mörkret för att inte bli upptäckt av en patrull genom att både skruva ur vissa glödlampor och prickskjuta andra. Jag kan köpa att strömmen inte är så pålitligt efter ett kärnvapenkrig men att vakterna inte blir misstänksamma över den gradvis mörkare omgivningen tycker jag är märkligt. Det dröjer heller inte länge innan blodsspillan är ett måste.

Trevligt med hembakade vapen

Striderna är rejält fläskiga och de många gånger hembyggda vapnen har en härlig tyngd i sig, särskilt en flerpipig best som sprider död och förstörelse i en vaktstation. Vissa av skydden fienderna försöker rädda livhanken bakom smulas också sönder. Dödligt snopet men det gäller även din egen fortlevnad.

Hej, jag heter Tomas och jag spelar The Sims... Hej Tomas!

Upptäckta och jagade är vår enda flyktväg genom en stor grupp soldater som står och blir uppeldade av en energisk talare. Det är inte svårt att minnas gamla svartvita arkivfilmer från andra världskriget. Jag och min kamrat försöker smälta in men samtidigt röra oss framåt, långsamt, för att inte bli upptäckta. Stämningen är så tryckt att jag dansar nervöst med benen och då är det ändå inte jag som håller i kontrollen. En överlevare från massakern vi lämnat bakom oss skvallrar om vår närvaro och den varsamma lunken övergår i kaosartad flykt över byggställningar och genom bråte. Det ser väldigt regisserat ut och jag frågar om det är quicktime-events.

– Nej, vi tar aldrig kontrollen från spelaren men i vissa fall kanske vi begränsar den något för att scenen inte ska bli förstörd. Som i folkmassan till exempel, där kan du inte springa utan bara gå långsamt framåt.

Det eviga sökandet efter den perfekta piknickplatsen

Fången vi så desperat jagar har förflyttats till ett fängelsetåg och passande nog får vi tag på en motordriven dressin. En rälsjakt värdig Indiana Jones är igång och det dröjer inte länge innan Artyom gör ett dödsfaraktande hopp över till det andra tåget. När vi långsamt skjuter oss framåt slås jag av hur förbaskat snyggt spelet är och då sker ändå demonstrationen på konsol så det finns säkert mer att hämta. Fastknutna tygstycken fladdrar realistiskt i tågets vansinnesfart och belysningen är mästerlig. Actionsekvenserna gör det svårt att detaljgranska texturerna men Metro: Last Light ska heller inte släppas förrän nästa år så det finns tid att finputsa sådana detaljer.

Det sista vi får uppleva är också ett litet bevis på att spelet är allt annat än mutantfritt. I en sekvens, fristående från den tidigare visningen, möts spelaren av ett groteskt stort genetisk felsteg som bufflar sig fram på alla fyra. Stenväggar gör sig inte besvär att försöka stå emot och jag gissar att det rör sig om en boss av något slag. Innan vi får veta hur striden går blir allt svart men Metro: Last Light lär jag garanterat hålla min ljuskägla på under nästa år.

Metro: Last Light släpps under 2012 till pc, Xbox 360 och Playstation 3, till skillnad från originalet som bara finns till de två förstnämnda plattformarna.

Skicka en rättelse