Tänk om Leon S. Kennedy dödades av Umbrella? Tänk om jätteföretaget stod som vinnare till sist? Tänk om Operation Raccoon City blir ett bra spel?

En gång, och inte är det särskilt länge sedan, var #Capcom och #Konami två av de stoltaste och mest kompetenta utvecklarna som stod att finna. Men någonstans tycks båda ha tappat självförtroendet och i takt med att de japanska spelen förlorat mark har jättarna lämnat över ansvaret för sina största spelserier på västerländska utvecklare. Devil May Cry, Castlevania och Silent Hill är några exempel. Nu sällar sig Resident Evil till den tappra (?) skaran. I och med att kanadensiska #Slant Six Games tagit över rodret (kända för flera Socom-spel) får vi också se en annorlunda tolkning av den legendariska skräckserien.

"Off with his head!

#Resident Evil: Operation Raccoon City är visserligen ingen del i huvudserien men tar sitt avstamp PSone-klassikerna #Resident Evil 2 och uppföljaren #Nemesis. Den som kan sin Resident Evil-historia vet att ett virus slapp lös i den amerikanska staden och förvandlade nästan alla invånare till levande döda. Men den här gången berättas historien från den mörka sidans perspektiv. Umbrella är jätteföretaget som ligger bakom viruset, och nu måste deras säkerhetsstyrka förinta alla bevis och döda alla vittnen, däribland ikoner som Leon S. Kennedy.

Spiken i skräckkistan

Operation Raccoon City är ett sätt att utforska "tänk om"-scenarion, men först och främst markerar det seriens sista kliv från skräckens tomma korridorer till fullskalig tredjepersons-action där fokus ligger på högt tempo och co-op snarare än en tät stämning. Jag ska låta det vara osagt om Resident Evil kommer att se ut på det här sättet från och med nu, men vägen från den tredje delen, via #Resident Evil 4 och #Resident Evil 5 har klart och tydligt tagit oss från "myspysskräck" till brutal och pumpad action. Det här är – om ni tillåter en bitter metafor – spiken i skräckkistan.

Det här vad jag kallar en "zticky" situation.

Jag kastas rakt in i händelsernas köttätande centrum. Gatan är ett inferno av krälande zombies och brinnande bilvrak. Att ha ögon i nacken är ingen önskan från min sida – snarare ett krav. De levande döda stapplar mot mig från alla håll och blir jag biten kan ett öppet sår locka till sig ännu fler eller, än värre, infektera mig med viruset. Tyvärr får jag bara uppleva den här sidan från ett singleplayer-perspektiv, men när du kör co-op med tre kamrater kan jag ana den råa balansgången. Visst är jag fortfarande vid liv och kan göra nytta, men inom ett par ögonblick kan jag "zombiefieras" och börja gnaga på mina vänner. Att be din kollega sätta en kula i huvudet på dig kan vara ett alternativ, det vill säga om du kan välja bort friendly fire.

Det är svårt att sätta mina tjugo snabba minuter med spelet i ett större perspektiv. Kommer det finnas plats för en drivande story? Får Umbrella-agenterna ansikten eller är de bara spelarens redskap? Det ska sägas; hade jag inte vetat att det här var ett Resident Evil-spel hade jag troligen inte gissat det heller. Det är en nytolkning av serien – men definitivt inte helt oangenäm. Det är kul att använda zombies som köttsköldar mot andra zombies. Tempot är sinnessjukt och håller hela tiden nerverna på spänn. I slutet av demot dyker det upp klassiska hunters och vid ett tillfälle tvingas jag och min AI-styrda grupp ta oss an skjutglada agenter från regeringen – samtidigt som vi håller en armé av zombies stången.

Co-op-fest eller helgerån?

Som ett gammalt fan av serien vill en del av mig hytta med näven mot himlen och skrika "helgerån!". Men den mer nyanserade biten av mig kan inte låta bli att känna en stor nyfikenhet. Resident Evil 5 i co-op var en av 2009 års absolut finaste spelstunder. Att ytterligare två spelare gör upplevelsen dubbelt så bra är visserligen en ologisk logik, men av det lilla jag har sett vill jag definitivt se mer. Spelet släpps i slutet av året till pc, Xbox 360 och Playstation 3.

Skicka en rättelse