Mycket handlar om perspektiv. Under min första kvart med #Mass Effect 3 tar ett ganska torrt actionspel form. Jag bjuds på automatiserade skutt över hustaken, stela cover-strider och mekanisk AI. Det är svårt att bli imponerad. Som actionspel från #Bioware är det antagligen en triumf men uppställt bredvid konkurrenterna känns mekaniken inte särskilt sofistikerad.
Men ur ett annat perspektiv skiner Commander Shepards trea desto starkare. Reaper-invasionen av jorden är en bombastisk haktappare – en visuell orgasm. De himmelshöga giganterna landstiger och förvandlar vår (framtida) värld till ett brinnande kaos. Berättelsen griper tag från första stund; den om de ödesdigra valen, om den galax många spelare kommit att drunkna i och hur universum måste slå tillbaka mot hotet som kan bli dess undergång. Det kommer, gissar jag, bli en jävla resa.
Striderna i nya Mass Effect blandar och ger.
Vi vrider fram klockan halvannan timme. Den dramatiska flykten från moder jord, hur hisnande den än må vara, har trots allt redan berörts i en tidigare förhandstitt och det är hög tid att ta reda på vad som ligger bortom dess atmosfär. Låt oss istället besöka röda Mars. En planet som delvis förstärker bilden av det tafatta actionliret men som också blottar ett rollspel med avgrundsdjup variation och slutligen strider som kanske kan och vill utvecklas till något betydligt hetare än vad första intrycket skvallrar om.
Mars attacks!
Så, vad gör vi på Mars? Storymässigt låter jag er givetvis utforska detta själva men planeten bjuder på spelmässiga grepp och stämningssättare som känns i magen. Den hotfulla atmosfären är omedelbar, dels för att det arkiv vi besöker invaderas och dels för att en absurt stor storm närmar sig i bakgrunden. Så samtidigt som det enorma molnet träder fram vid horisonten ser vi hur inkräktarna kallsinnigt avrättar oskyldig personal. Effektfullt.
På insidan av arkivet stegras intensiteten. Striderna avlöser varandra och mörka, ganska skräckinjagande rum där bara vapnets lilla lampa visar vägen blir sköna avbrott. På ett annat ställe måste vi rusa mellan skydd och ducka för att undkomma en dödlig kanon.
Utspritt lite här och var ligger smådelar till vapenarsenalen. Skillnaderna de gör är kanske inte alltid så dramatiska men en stor del av det klassiska rollspelsmyset ligger i att fila på sin utrustning och mejsla ut sin karaktär. Det tycks bli klädsamt mycket av den varan.
Välkommen till Mars! Det nya heta efter Thailand och Mallorca.
Mars i Mass Effect 3 är en slags fördjupning av spelmekaniken. Den grundläggande, ärligt talat banala, introduktionen på jorden väckte farhågor om ett simpelt spel – något som hade resulterat i 200 kommentarer undertill om "fördumning". Men det här är inget korkat spel, långt därifrån. Även om dess action gjorts och görs bättre i flera andra titlar finns det ett djup och en mångfald som fascinerar.
Jag kan och bör lägga tid och kraft på de brokiga träden av egenskaper hos Shepard och besättningsmedlemmarna. Att sedan detta får liv i actionmomenten är en häftig syn. Och även om dessa kunde vara mer precisa förlåter jag ofta, men inte alltid, detta eftersom det som rullas upp framför mig sätter fart på adrenalinet och gör spelsjälen salig som ett barn på julafton.
Men mest av allt vill Shepard bara hångla med nån.
Ombord på en av anläggningarnas interna tåg möter vi en annan vagn som är smockad med svurna fiender till Shepard. Även om striden som utbryter – för att låta tjatig – inte känns responsiv hela vägen så ser den tokcool ut. De två vagnarna rullar sakta upp sida vid sida och skottsalvorna far genom de öppna fönstren. Slutligen bordar vi fiendens "skepp" innan vårt eget går under. Sådana här kittlande moment staplas på varandra och gör att det ödsliga rymdarkivet känns som ett smörgåsbord av wow-upplevelser. Känslomässiga återföreningar avlöses av hetsiga jakter längs smala avsatser och tunga, välregisserade mellansekvenser toppar upplevelsen. Jag blir nästan åksjuk av alla intryck.
Det är bitterljuvt att få chansen att provspela storslagna rollspel. För när man äntligen börjat hitta rätt, hitta till sin spelstil, komma underfund med level-systemet, fått ordning på sin besättning i striderna – då tar det slut. En timme Mass Effect 3 är en bergochdalbana av känslor, med dalar i de tveksamma striderna men som trots allt slutar med en stigande formkurva. Bioware är på god väg att sätta en värdig slutpunkt för Commander Shepard och sci-fi-trilogin – och den 8 mars kan inte komma snart nog.
