Spec Ops-serien återvänder efter tio års tystnad och sätter din moral på svåra prov. Gears of War möter Apocalypse Now i ett spel som kan skaka om actiongenren.

Tystnaden kring nästa Spec Ops har varit lång. Men om tigande verkligen är guld värt är #Spec Ops: The Line värt att vänta på, att få vandra med kapten Martin Walker och hans Delta Force-trupp längs det gyllene ökensandtäcke som sveper sig likt en krigsskadad slöja runt ett postapokalyptiskt Dubai.

En svag radiosignal väcker hoppet i den trupp som ger sig iväg till det förgyllna landet i öst på jakt efter U.S Army-översten John Konrad som fortfarande tros vara vid liv efter flertalet veckor utan någon kontakt. Ungefär en kvart in i spelet är den övergripande känslan bekant, men ändå främmande. På en plats som utåt sett påminner om världskonflikter vi fått följa i flera år är den första tanken inte en av fientlighet utan en av oro. Den annars så tydliga gränsen mellan ont och gott i militärspel känns på något sätt utsuddad och väldigt avlägsen.

Fega krigare lever längst.

Kanske är det inte så konstigt. Jag pratar med Walt Whitman, ansvarig för spelets narrativ, och tidigt i intervjun lyfter han frågan om hur Spec Ops: The Line vill särskilja sig från andra spel i en annars väldigt tättbefolkad och omtumlande genre.

– I The Line handlar det mer om att upptäcka, säger han. På vissa sätt vem spelaren är, men främst vem spelaren faktiskt spelar. Handlingen är om dem och trots att de är soldater i ett militärspel så var det inte från den ståndpunkten vi utgick när vi skrev narrativet. Det handlar inte om en global konflikt. Vi ville att det skulle handla om vad som händer med bra människor när de sätts i alltmer pressade situationer och tvingas göra val och handlingar de annars aldrig skulle ställas inför, och hur det faktiskt påverkar dem.

Nära livet-upplevelse

Mörkrets hjärta, Joseph Conrads kortroman från 1899 som filmatiserats flera gånger och kanske mest är känd som inspirationskälla för Apocalypse Now, spelar en viktig roll för The Line. I en värld där moraliska begränsningar och hämningar inte längre är nödvändiga, kan en människa slita sig fri de moraliska värderingar den annars skulle besuttit?

Med en spelmekanik som starkt påminner om Gears of Wars enkla rörelsemoment känns ändå världen i The Line relativt öppen att experimentera i. Det är igenkänningsvärdet som spökar igen när ljudet av en kvidande terrorist ligger på blodklumpad sand och ber om att bli skonad. När jag avlossar skottet i huvudet på honom glömmer jag för en sekund eller två att det faktiskt är ett spel jag spelar. Det är i detta gränsland som Spec Ops vill befinna sig.

Hänga gubbe IRL.

– Tv-spel är det enda medium som tillåter oss att faktiskt och bokstavligt vara i någon annans skor, förklarar Whitman. Att uppleva något vi annars aldrig skulle stöta på i våra riktiga liv. Med Spec Ops försökte vi skapa en hyperrealiserad situation som förhoppningsvis tillåter spelaren att uppleva de känslor och påfrestningar som skulle uppstå i krig. Så att de kanske börjar tänka mer på det, på människor som är i krig och mer på spelen de spelar och valen de gör i det riktiga livet.

Men det är inte bara de pysiska påfrestningarna som ställs på sin spets. I det sanddränka Dubai ligger nämligen en stor del av spelet i just dessa finkorniga små stenar. Vid fientliga möten i skyskrapor som skjuter i höjden eller på ödsliga gatumarknader i solens hetta är det inte alltid automatvapnet du håller i händerna som har den avgörande rollen. Spec Ops: The Line tar hjälp av naturens lagar för maximal speldynamik där både avrättningar och spelmiljöer förändras av stora och många gånger överraskande sandlaviner. De ständigt förändrande sandlandskapen förstärker känslan av ovisshet om vad som kan tänkas komma, och varvar spänning och förflyttelse med god balans.

För ensamvargen

Valet att utesluta co-op känns inte förvånande med en så tydlig inriktning på individen som Spec Ops: The Line har. Den sociala aktivitet som co-op innebär skulle jag spelmässigt kunna tänka mig att uppskatta, men det skulle givetvis dra bort fokuset från den egentliga handlingen som stundvis är en mörk och ganska grym berättelse som ställer dig, både som karaktär och spelare, i centrum.

Någon har lyssnat för allvarligt på 80-talsdängan "Tänd ett ljus".

Frågan är hur mycket som kvarstår av Spec Ops: The Line om vi skalar bort välvald casting, garanterat hyllat soundtrack och välskrivet manus till förmån för egentlig spelmekanik, grafik och spelvariation. Det är inget #Battlefield 3 vi pratar om i grafikväg, och det lär inte landa på årsbästalistan för spelgrafik när vi sammanfattar spelåret 2012. Men The Lines personlighet handlar om annat. Nämligen om en fängslande berättelse om ett gränsland mellan gott och ont, öst och väst, rätt och fel där ingenting riktigt är som det vid första anblick verkar vara.

Den 12 april får vi det bekräftat om Spec Ops: The Line kommer att bli ett spel som lever vidare efter att du stängt av din spelmaskin, men redan nu är det en titel som lovar gott i en genre där handling och spelglädje alltför många gånger får ge vika för mäktig och storslagen grafik.

Skicka en rättelse