Mumsig thaimat till lunch, kaffe och glass till efterrätt. Capcom bjöd på en hel del gott när vi besökte dem i Hamburg. Men den riktiga godbiten fick vi framför Xboxen - Resident Evil 5.

Resident Evil-serien har tagit gamingvärlden med storm ända sen ettan dök upp i mitten av 90-talet. Seriens fjärde del kom ut för tre år sen och var en succé med miljontals sålda exemplar och toppbetyg från alla de stora (FZ inkluderat, givetvis). Därmed sitter #Capcom med sin – förmodligen – mest efterlängtade uppföljare någonsin. Det känns lite som i South Park när Cartman fryser ner sig själv för att han inte orkar vänta nog länge på att Wii ska komma ut. Samma bör de svagnervade Resident Evil-supportrarna göra.

Döden ser strålande ut

Vi får sätta oss i ett litet rum på Capcoms huvudkontor i utkanten av Hamburg tillsammans med en hel del kaffe, vatten och tv-skärmar. Och en Xbox 360 laddad med en fräsch testversion av Resident Evil 5. En första anblick och provspelning ger utvecklarna rätt i sitt användande av alla arbetstimmar – det är ju trots allt tre år sedan de inledde sitt arbete. Spelet är sjukt snyggt, grafiken är både bländande och strålande. Detaljnivån är högre än i något annat spel jag kan tänka mig och är förmodligen så nära den verkliga verkligheten du kan komma med ett spel.

"Både och", svarar Capcoms mångsidiga och übertrevliga PR-manager Lars Kühme när jag frågar honom om Resident Evil 5 är svårare eller bara annorlunda jämfört med tidigare spel. Jag förstår precis vad han menar när jag spelar själv. Spelet i sig är inte svårt. Att förstå, alltså. Du skjuter, slåss och sölar ner gator och torg med zombieblod med en enkel knapptryckning. Rörelserna är mjuka och sköna, likaså siktet och vändningarna. Allt är genialiskt enkelt och genomtänkt, precis som vanligt. Varför krångla till det?

Och det visar sig inte bara vara grafiken som är detaljerad, det gäller för hela spelet. Allt du kan se, kan du även röra. Eller förstöra, om man så vill. Vare sig det är ett torg, en dörr eller en simpel glasruta. Inget spel jag sett tidigare har lyckats med detta till sådan perfektion.

- Resident Evil: Remake är det bästa spelet Capcom gjort någonsin. Jag tror mycket väl att jag kan ändra mig i den frågan när Resident Evil 5 släpps, säger Lars och ler finurligt.

Slakt i goda vänners lag

Storyn utspelar sig någonstans i Afrika, det är ett som är säkert (med tanke på miljöer och karaktärer). Du spelar rollen som Chris Redfield (jepp, hjälten från första titeln) en bra tid efter det första äventyret. Men Chris är inte ensam. Till sin hjälp har han nu skönheten Sheva (ej att förväxla med en viss Chelsea-anfallare) som är en AI-styrd partner som gör ett bra jobb i att assistera med zombiesmashandet. Att ha en hjälpreda är i sig ingen nyhet, men i Resident Evil 5 ska du i ett par kunna styra varsin spelare online och hjälpas åt att lira.

Just att plotten utspelar sig i Afrika är ett känsligt ämne. Det är det ju alltid, och har väl alltid varit. Röster har höjts om den rasistiska faktorn i att ha färgade zombier som springer omkring och är obehagliga, som man ska skjuta. Här vill Capcom inte alls uttala sig, utan hänvisar till kommande presskonferenser.

Vi får provspela två banor – "Assembly Place" och "Shanty Town" – där det i enkla drag gäller att hålla sig levande genom... ja, levande helt enkelt. I "Assembly Place" försöker Chris och Sheva ta sig ut ur ett nersmittat stadsområde genom att överleva tills luftburen hjälp i form av en helikopter dyker upp och spränger upp barriärer för dem. Svårast är att akta sig för en gigantisk man med säck på huvudet som svingar en superstor yxa vilt runt omkring sig. Det är där du märker alla detaljer i spelet, då den gigantiska mannen verkligen kan förstöra allt i sin omgivning. Hus, marknadsstånd, kompisar...

"Shanty Town" är tyvärr väldigt lik tidigare nämnda bana. Du är i en afrikansk stad/by och dödar sig fram genom den med såväl pistol som gevär och knytnävar. Bossen där är en läskig typ som ser ut som Fågelskrämman i ”Batman Begins”, fast med motorsåg dessutom. Det är först där som du ser spelets finurlighet. De bossliknande figurerna måste du nämligen oftast hitta lite mer sofistikerade sätt för att ta död på. Det känns mer old school än den moderna "skjut-tills-han-faller"-mentaliteten. Mot Fågelskrämman bör du få honom att närma sig bensintunnorna som står ställda lite här och var och sedan skjuta dem så han tar skada av explosionen. Det känns befriande att inte bara vara inne i killing mode och trycka på knappen tills höger tumme blöder utan att faktiskt få använda hjärnan lite då och då.

Varde ljus

Så, vad är det som är nytt då? Dagen, först och främst. Capcom har kommit med den briljanta idén att skrämmas även i ljuset, under den vackra gasboll vi kallar solen. Det kan bli riktigt obehagligt när tio galna zombier kutar mot en när du har solen i ögonen. Eller att gå in i ett mörkt skjul efter du varit ute i solen – det tar nämligen några sekunder innan du vänjer dig vid mörkret. Det är såna detaljer som jag häpnar över. Små, små justeringar som gör en perfekt spelserie perfektare. Förbättringar, som till exempel close combat-bitarna, som är rejält utvecklade sen sist.

- I Resident Evil 4 fanns det bara ett par sätt att slåss på. Nu finns det många, många fler, säger Lars Kühme.

Mer än så får vi inte veta om handlingen. Men bara gameplaydelen har fått oss att sukta efter mer av Chris Redfield (med vän). Allt är så mycket snyggare, häftigare, coolare... ja, mer helt enkelt. Och då ska du ha i åtanke att Resident Evil 4 var snudd på ett mästerverk när det släpptes. Att Capcom sitter på ett sådant nu är det få eller inga tvivel på från vår sida.

- Jag älskar det här spelet, säger Lars Kühme.

Och visst – han har betalt för att säga så. Ofta. Men glimten i hans ögon berättar att det kanske trots allt är sanning i det han säger.

Skicka en rättelse