Metro: Last Light

21 år har hunnit passera sedan bomberna föll och de få överlevande tvingades fly ner i Moskvas tunnelbanesystem för att i mörkret gå en mycket osäker framtid till mötes. Världen ovanför är fortfarande en farlig plats men för första gången sedan katastrofen kan man under några sällsynta sekunder skåda solstrålar sippra igenom det tjocka molntäcket.

Vi bekantar oss återigen med Artyom, vår tyste huvudperson från #Metro 2033, precis lagom till att han och hans avsevärt mer pratsamme kamrat ännu en gång ska trotsa den giftiga luften och bege sig ut i de fördärvade resterna av Moskva.

Ljuset återvänder mycket sakta till Moskva, men farorna finns kvar.

Föregångaren var på många sätt ett intressant och egensinnigt äventyr som blandade skräck, fps-action och stealth – men med varierande framgång. #THQ själva kallade spelet för ett bristfälligt mästerverk där helheltsupplevelsen hölls tillbaka av flera tekniska skavanker och action-biten, menar de, kändes ganska oinspirerad. När de så i våras valde att skjuta fram #Metro: Last Light från sin planerade sommarrelease till första kvartalet 2013 var det för att undvika att liknande problem ska besudla även uppföljaren. Mark Madsen från THQ förklarar beslutet:

– Vi har fokuserat på att korrigera de problem som fanns i Metro 2033. Ai:n, stridssystemet, stealth-systemet och hur vapnen känns är saker vi jobbat hårt med att förbättra i Last Light.

Undergången har sällan varit vackrare.

#4A Games ämnar leverera en mer polerad och välbalanserad upplevelse den här gången och i den korta sekvens jag får ta del av så känns deras säregna designfilosofi tydligt igen. Artyom tvingas fortfarande ha en gasmask på sig för att klara av att överleva i den förgiftade luften och återigen krävs det att man rannsakar vartenda skrymsle för att hitta nya filter så att luften inte tar slut. Detaljrikedomen är imponerande när spelaren stryker genom ruinerna och ständigt hittar små spår av det liv som en gång fanns bland skelett och övergivna ägodelar. När det börjar regna så drar Artyom handen över glaset med jämna mellanrum för att kunna behålla sikten. Att söka bland de mörklagda ruinerna kan leda till skatter men priset kan också vara högt – och det är här som Metros skräckarv gör sig påmint.

Döden från mörkret

Den hotfulla stämningen ligger som en hinna över hela sekvensen, i kontrast till tidigare trailers som på ett tydligare sätt har accentuerat action och smygande. Artyoms sökande sker också till en början tyst och stillsamt men sakta, när mörkret faller, byggs atmosfären upp och varje dunkel vrå blir en anledning att oroa sig. Luft och ammunition är bägge bristvaror så det är absolut nödvändigt att ständigt vara på sin vakt och tänka klart trots att faran kan lura var som helst. Detta slår an spänningen på ett oerhört effektivt sätt och gör att momentet när en muterad best kastar sig ur skuggorna inte känns som en alltför billig skrämseltaktik.

– Vi har inte fokuserat mer på vare sig action eller skräck, vi vill fortsätta bibehålla balansen mellan de två, förklarar Madsen vidare.

I ett senare skede vandrar vi genom vraket av ett flygplan när spöklika visioner och viskningar sakta men säkert börjar tära på våra karaktärers psyken. De förmultnande liken stirrar hålögt mot mig och skuggorna tycks nästan leva när ficklampornas ljus sveper runt om i kabinen. I en mycket dramatisk flashback får vi ta del av planets undergång inifrån cockpit och det är i dessa stunder som Last Light lyfter till något alldeles eget.

Skräck, action och stealth är tre av Metros viktigaste beståndsdelar.

I motsats till Metro 2033 så är uppföljaren inte baserad på en bok av Dmitri Glukhovsky, detta trots att en uppföljare till originalboken (fantasifullt nog kallad Metro 2034) släpptes 2009. Enligt Madsen valde de att bortse från Glukhovskys bok då den skilde sig radikalt från originalets ton och stil, vilket ledde till att man istället valde utveckla en ny historia i samarbete med författaren.

– Det var en välsignelse men också en förbannelse att fortsätta med vår egna historia. Till en början var vi osäkra på vad vi skulle göra och vad vi ville åstadkomma, men i slutändan har det varit en förmån för oss. Vi har kunnat ta våra karaktärer och världen i den riktning vi ville och med Gluhkovskys hjälp tycker jag att vi har lyckats med våra mål.

Av de smakprov som hittills har visats upp så ser också Metro: Last Light ut att kunna fullborda den potential som originalet inte riktigt nådde upp till. Det verkar bli ett mycket välregisserat och rysligt äventyr som vi förhoppningsvis får chansen att dyka in i lagom till våren 2013.