Efter två skräckinjagande scifi-spel och ännu fler sidospår är Dead Space tillbaka i en coolt paketerad co-op-form. Men är den döda rymden lika obehaglig som vi minns den?

Det allra viktigaste på en spelmässa är att fånga besökarnas uppmärksamhet. Det kan tyckas vara en trivial analys (och det är det också), men faktum är att verkligheten faktiskt inte är så mycket mer invecklad. Oavsett om det handlar om en presskonferens innan mässan eller på golvet i någon av mässhallarna så jobbar samtliga närvarande för att fånga din blick nog länge för att plantera ett litet frö i dina tankebanor. Och det gör man med svinstora kulissbyggen, glansiga bilar och storbröstade modeller. Eller så gör man som #Visceral Games med #Dead Space 3: man låter dig åka berg-och-dal-bana genom ett monstruöst tarmsystem.

Det är en sensationslysten tvist på en demo-genomspelning som kämpar lite för att sätta sina krokar i tittaren. På #EA-presskonferens är co-op-delen den stora nyheten, naturligtvis, och när jag får se Dead Space 3 bakom stängda dörrar ett par dagar senare är det återigen det som agerar tonvikt. Men först lite bakgrund.

En motbjudande syn vi sett både en, två och tjugo gånger tidigare.

Ellie Langford och Isaac Clarke har äntligen hittat källan. En blåfrusen och ogästvänlig sten mitt ute i världsrymden är vad de varit på jakt efter sedan vi sist såg dem. Det är härifrån Necromorpherna och de skruvade Marker-monumenten härstammar. Det är här våldet, galenskapen och förödelsen som plågat mänsklighetens galaktiska utposter de senaste åren föds. Och nu är det dags att kväva det livet i sin krubba. Med en fet jävla industrilaser.

Men när duon bryter atmosfärlager för att gå in för landning barkar saker snabbt åt fanders. Skeppet slits i tu och Isaac ser Ellie största ner mot det snötäckta landskapet. Några ögonblick senare vaknar Isaac till liv, hängandes upp och ner i en säkerhetssele. Hans ansiktsmask av fruset blod spricker upp i panik när han inser vad som just hänt. Han har landat mitt i fiendens bo och tappat bort sin närmaste partner. Helvetet har precis frusit till is – och han är fångad mitt i det.

Iskall skönhet

Tau Volantis, den snöiga planeten Ellie och Isaac kraschar på, är lika vacker som den är ondskefull. Uppmusklade Dead Space 3-motorn målar eldiga solnedgångar mot sylvassa bergsmassiv. Ganska snart går det upp för oss att våra hjältar inte är de enda människorna på planeten. Någon egentligen skillnad gör det dock inte, alla verkar skjuta på alla här. Isaac låter Necromorpher slita de fientligt sinnande människorna i stycken innan han själv går in i striden. Och han använder sin maskindrivna telekinesi till att fånga och lobba tillbaka granater som kommer flygande mot honom.

Du är inte ensam. Problemet är bara att de andra vill döda dig.

Tillbaka till spelets riktiga nyhet. För co-op-läget ändrar mer än vad man kan tro. Den ensamma och utsatta känslan lär bli svår, om inte omöjlig, att behålla när din samarbetande vän hoppar in och ut ur spelet för att “hjälpa” dig. Men Visceral förtjänar inte att bli dömda på förhand. Det ser nämligen ut som att de ansträngt sig lite extra för att göra flerspelarläget värt att spela igenom – också om du redan klarat spelet ensam. Samspelet mellan de båda människostyrda karaktärerna har potential att lägga ett intressant lager till Dead Space 3.

Jag får se en Visceral-representant spela igenom en och samma sekvens först ensam, och sedan tillsammans med en kollega. En sekvens där Isaac tidigare bara vred om ett reglage och gick vidare startar nu en lång mellansekvens där Isaac och John Carver, den andre spelarens karaktär, munhuggs å det grövre. De båda plåtinpackade testosteronklumparna går dåligt ihop. Ambitionsnivån för samarbetsläget ser bra ut, men frågan är om Dead Space 3 håller för att vara ett snabbt actionspel för två personer. Isaacs karaktäristiskt klumpiga rörelseschema bäddar för många frustrerande situationer – men kanske är det där den nya snörustningen ska komma in och rädda dagen.

Gifter sig Dead Space- och co-op-smakerna?

Det är trots allt svårt att skaka av sig känslan att Visceral Games börjat få slut på idéer. Serien som från början var en briljant scifi-pastisch som nickade, blinkade och kastade slängkyssar åt genrens alla giganter ser nu ut att ha blivit vilset och osäkert. Om originalet gick att jämföra med det klaustrofobiska och tryckande i Alien, och tvåan blev ett rensigare Aliens, vad blir då trean? En blandning av #Lost Planet och The Thing?

Eller kanske bara ett nöjesparksåk med destination rövhål?

Skicka en rättelse