Det har gått åtta år sedan vi senast såg orädde lilleputten kapten Olimar samla värdefullt skräp med blommiga pysslingar. Men under ormbunken är intet nytt. Ledsagad av en #Nintendo-representant som förmodligen är den största man jag någonsin träffat får jag testa en hands on-demoversion av #Pikmin 3. Nintendo-mannen brummar vänligt men bestämt när jag trär Wiimote-remmen runt handleden. Sedan spelar jag en tvådelad demo av uppföljaren till en av Gamecube-erans charmigaste spelserier.
Pikmin-världen är lika liten och mysig som när vi såg den senast.
Med Wiimote och nunchuck i handen och ett böljande stim av Pikmin-varelser känns del tre i serien omedelbart bekant. Med vissa förbehåll. Styrningen är ju rejält annorlunda nu när Gamecube-handkontroll bytts mot Wiimote. Wii U-gamepaden kommer kunna användas, men när jag får testa spelet är det med strikt Wii-styrning. Jag får berättat för mig att de fortfarande putsar på Wii U-kontrollen, att den inte riktigt är att lita på i nuläget. Wiimote-styrningen funkade dock rätt så bra. Wiimoten styrde pekaren, som i sin tur fungerar både som ett sikte för Pikmin-kasten och för de uppsamlande visslingarna. Nunchucken styr spelarens karaktär, och här kan också kameravyn återställas till precis bakom ryggen på karaktären – något som kommer behöva göras ofta. Kamerakontrollen är nämligen inte helt hunda (den här gången heller).
Frukter, smådjur och genvägar
Den första delen av demot handlar strikt om att samla saker. Frukter och smådjur är vad som står på menyn, och på klassiskt Pikmin-manér lobbar den lille astronauten korrekt antal blomgubbar på varje sak för att få den släpad till den mobila basen. Första demobanan var otroligt pedagogiskt upplagd (möjligen bidrog Nintendo-jättens trevliga mullrande till den känslan), men också med största sannolikhet nerdummad för visningstillfället. På strax under tio minuter fick jag se två olika sorters Pikmin, ett par olika fiender och ett par olika användningsområden för mina uppsamlade Pikmins. En av de mäktigare upptäckterna gjordes just vid en liten vattensamling. Här fanns möjligheten att bygga en genväg över till astronautens lilla farkost. Efter att ha satt de små röda i arbete tog det inte lång stund innan de samlat ihop vad som såg ut som små barkbitar och byggt en liten bro över vattnet. Förhoppningsvis tillkommer en massa liknande, kontextkänsliga användningsområden.
Sten-Pikmins är hårda typer.
Den vanliga, röda Pikmin-grunten utgjorde demots grund. Inte särskilt bra på något, men inte heller överdrivet dålig. En arbetsmyra dömd att bära jordgubbar och agera kanonmat. Den stora nyheten var istället Pikmin-sorten som var gjord av sten. Det fanns hinder i demobanan som var för hårda för den väna lilla rödingen. Istället bytte jag snabbt till den lite mer sparsmakade uppsättningen sten-Pikmins och fick barriären på fall efter bara en handfull kast. Det lär dock finnas utrymme för betydligt fler sorters Pikmin-varelser. I filmmaterialet som släppts från spelet hittills har det bland annat skymtats rosa, flygande Pikmins – med en liten blå blomma på huvudet och trollslände-liknande vingar på ryggen. Shigeru Miyamoto har hintat om att mer klassiska Pikmin-färger också kommer att återkomma, men att de kan behöva letas efter.
Den andra delen av demot kändes som ett betydligt mer rättvist snitt ur spelet. Här kämpade jag mot en jättelik blandning av en skalbagge och en tvestjärt. Monstret mötte mig och min Pikmin-kohort i en ganska trång skogsglänta. Samtidigt som monstret rusade runt på både väggar och golv samlade jag ihop trupperna. Sten-typerna kastades först, mot monstrets hårda ytterhölje. Så fort en sektion av det tjocka pansaret var krossat började jag istället kasta röda Pikmin på det köttiga som fanns där under. De röda höll sig fast och knackade febrilt mot det ångande, tusenfotade monstret. Jag och de mina kunde utföra undanmanövrar, snabbt kasta oss åt sidan för att undvika den anstormande ondingen.
Den som tror att Pikmins inte har en chans mot gigantiska monster har, helt enkelt, inte spelat Pikmin.
Efter att ha krängt av mig Wiimoten och lämnat tillbaka den i min store, nyfunne väns famn fann jag mig själv med ett dumt litet leende på läpparna. Cynikern i mig vill spotta på allt det där som känns så otroligt bekant och fegt, men samtidigt kan jag inte sticka under stolen med att jag hade en riktigt mysig stund med Pikmin 3. Det ser fortfarande fantastiskt ut, med små hintar om en underbar liten världfull av pyttesmå äventyr. Kanske räcker det.
