Criterion gör tjuv och polis-bilspel som inte alls är Burnout Paradise, fast ändå verkligen är just precis det. FZ har testat Need for Speed: Most Wanted.

#EA:s bakom kulisserna-lokal på Gamescom, dit allmänheten inte har tillträde och media bara får komma om de har en avtalad tid, är inneslutet i ett slags iskallt, blått ljus. Mässtressen har gett mig tunnelseende och juiceglaset jag drack till lunch hjälper inte mycket. Jag slussas in i ett trångt konferensrum tillsammans med ett tiotal andra för att sätta tummarna i en spelbar build av #Need for Speed: Most Wanted. Påhejad av uppspeedade #Criterion-anställda klättrar jag upp på en ranglig barstol och dyker rakt in i en mattlackad sportbil. Tillståndet jag befinner mig i visar sig vara perfekt för hetsig och gravt illegal bilkörning i stadsmiljö. Tillsammans med de andra får jag uppleva en otroligt intensiv halvtimme flerspelarracing som mer eller mindre sömlöst flyter mellan ett par olika tävlingslägen.

Som Liseberg, fast farligare.

Criterions och EA:s stora nyhet för dagen är Autolog 2.0. Det är en uppumpad version av det alltid uppkopplade system som först presenterades i #Need for Speed: Hot Pursuit, och har efter det implementerats i en rad av Electronic Arts bilspelsserier. Tanken är att du alltid ska kunna mäta dig mot dina vänner, och samtidigt få skryta med dina bästa prestationer. I Most Wanted demonstreras det utökade systemet genom små, svävande highscore-skyltar. Kör förbi en skylt i en vägkorsning, håll in handkontrollens båda triggers och du får direkt chansen att slå rekordet. Maxa hastigheten när du flyger igenom en reklamskylt och ditt porträtt får pryda skylten – tills det att någon annan flyger snabbare.

Konsten att fånga spelaren på kroken

Criterions plan är att bygga en stor, öppen stad och sedan tömma ut säckvis med krokar i den. Varje liten krok ligger där och väntar på att du ska åka förbi, se dina uppkopplade vänners rekord och fastna. När du en stund senare slagit rekordet – eller slutat försöka – kommer det bara ta ett par sekunder innan du stöter på nästa krok. Viljan att vara först, tävlingsinstinkten, kombinerad med ett välavvägt belöningssystem, lär göra Most Wanted till ett sådant där spel som är svårt att lägga ifrån sig. Metastrukturen för det finns i alla fall där. Och i ärlighetens namn tror jag att jag befinner mig mitt i riskgruppen.

Most Wanted kan komma att stjäla många, många timmar.

Under min halvtimme med spelet ställs jag och mina mänskliga motståndare inför ett par olika utmaningar. En handlar om att köra så fort det bara går förbi en fartkamera som placerats i ett jättelikt, betongklätt dike. Vi har alla ungefär en halv minut på oss att toppa hastigheten på våra vrålåk. Mätområdet för kameran är brett som ungefär en och en halv bil. När tio fordon försöker ta sig igenom passagen från två håll, i typ 150 kilometer i timmen, blir resultatet öronbedövande. Våra tillknycklade före detta-bilar fortsätter försöka trotsa tid och rum innan vi ramlar ur tävlingsläget och får nya koordinater att inställa oss vid. Den här gången gäller det en slags drifttävling under två stycken stora vattentorn. På två cirkelformade, vattentäckta asfaltsplaner ska vi försöka slå varandra i längsta sladd (så att säga). Upptrissade av Criterion-folkets brittiskt hesa röster blir tävlingen snabbt en studie i att hindra andra från att sladda, snarare än att själv försöka överträffa sig själv.

En annan av de nyheter man presenterar är att i princip alla bilar är tillgängliga direkt från det att spelet startat. Du kommer alltså inte behöva harva i en skrothög i ett par timmar innan du får tillräcklig mängd hästkraft under huven. Det finns naturligtvis ett “men” inbyggt i det säljargumentet. I fallet med Most Wanted måste du nämligen se till att hitta bilarna du ska köra. Råkar du stöta på en parkerad sportbil du gillar särskilt mycket är det bara att trycka på en (eller ett par) knappar för att byta till den. När du hittat bilen är den sedan alltid tillgänglig för dig.

Så. Många. Polisbilar.

Elefanten i det trånga lilla rummet är Criterions egna lilla kärleksbarn. Det är nämligen omöjligt att inte tänka på #Burnout Paradise när man nitroboostar i ljusets hastighet genom den öppna världen och krossar motståndare mot refuger (takedown!). Bilarna har verkliga motsvarigheter, färgerna poppar lite mindre och fysiken känns mer Hot Pursuit än machspeed-tvålarna i Burnout. Summan av de här bekanta delarna är inte nödvändigtvis dålig, men det är inte helt lätt att skaka av sig känslan att det varit intressantare om spelserierna bjudit på lite mångfald – istället för att likriktas.

Men när jag lämnar Criterions lilla krypin, avtackad och gratulerad (jag kom på en hedrande andraplats i avslutande tjuv och polis-loppet) med väl inövad föreläsningsbrittiska, är jag övertygad om att Most Wanted kan komma att erbjuda en gäng underhållande körtimmar när det släpps i höst. Men kanske berodde det bara på att jag körde under influens.

Skicka en rättelse