Maxis har försökt göra om serien från grunden, den uppkopplade multiplayer-delen och den övergripande makrobiten är två av de största förändringarna. Men det finns fler saker som skiljer spelet från sina föregångare, inte minst på det visuella planet. Något som inte bara mötts med hurrarop.
Kön till velociped-plattan ringlar lång.
Många av våra läsare har uttryckt oro för att spelet skulle vara för mainstream...
– Spelet är inte alls nerdummat, avbryter Bret mig. Det vi vill göra, och det kanske inte har kommit fram på rätt sätt, är att vi vill göra det mer underhållande. Vi vill visualisera data på ett roligt sätt. Vi har fått kritik för att vi presenterat för mycket detaljer på ett dåligt sätt tidigare. Vi har fortfarande väldigt mycket information, väldigt många datalager. Vi vill bara göra det med lättillgängligt för folk att förstå informationen.
Det lite roligare visualiseringen handlar både om en, i min bok, mer lättförståelig datapresentation men också om små grafiska detaljer. Byggnader som växer fram på “realistiskt” vis, är ett av de bättre exemplen på det. Min lilla stad stöter snabbt på problem – och datavisualiseringen lämnar inte mycket till fantasin. Avloppen ansträngs långt över maxgränserna och när jag klickar mig in i statistikfliken får jag se en stad där i princip varje bostads- och industriområde svämmar över av skit.
Nytta eller nöje?
När jag frågar honom om realism kontra underhållning är han väldigt tydlig: underhållningen kommer först, simulatorambitionerna är alltid sekundära. Teamet rådfrågar stadsplanerare och har konstnärer som är utbildade arkitekter – men Maxis vill göra ett brett, underhållande spel som funkar för alla.
Att bygga en stad och låta folk få tillgång till den är en väldigt laddad fråga politiskt. En stad i en polisstat ser väldigt annorlunda ut jämfört med en stad i en demokrati, för att ta ett tillspetsat exempel – är det något ni funderat på under utvecklingen av Sim City?
– Inte direkt. Vi har ingen social eller politisk agenda, vi försöker göra ett brett och roligt spel som samtidigt emulerar de ekonomiska beslut som måste tas för att bygga en stad. Du måste hålla människorna glada, ge dem arbete, hindra bränder och så vidare – men vi vill inte blanda in politik i det. Du är regeringen, eller borgmästaren. Fast det är klart, du kan ju spela som en fascist...
Ja, precis. Ni har ju demonstrerat städer som varit riktigt rovkapitalistiska industristäder, där miljön och befolkningen mer eller mindre offrats till förmån för produktionen...
- Ja absolut, och bygger du väldigt många polisstationer så blir det kanske i slutänden en polisstat – det beror ju på hur du vill spela det.
Drömmen om att köra över allt och alla i jakten på pengar är lättare för samvetet att hantera i Simcity-världen än i den verkliga.
Handeln med råvaror och resurser sätter dock fingret på globala och minst sagt verkliga problem. Men under min halvtimmeslånga session med Simcity hinner jag inte testa spelets möjliga ideologiska ramverk, det får bli en senare fråga. Vad jag dock upplever är ett spel som känns djupt och intressant, men samtidigt ser tilltalande och levande ut. En myrstack jag mer än gärna kommer tillbaka och petar i.
