En fantasieggande resa mellan österländsk och västerländsk teatertradition – eller tidernas mest pretentiösa 2D-plattformare? Puppeteer är kanske både och.

Puppeteer är en galen sagoberättelse, menar Gavin Moore.

Till en början har jag lite svårt att köpa idén #Sonys japanska studio jobbat med de senaste åren. Egentligen handlar det inte så mycket om #Puppeteer, även om det första rörliga bildmaterialet är mer förvirrande än fantasieggande. Det stora problemet är Gavin Moore, spelets regissör. Kanske beror det på att han bara ett par timmar efter spelets utannonsering sitter i Sony-kurerade paneldiskussionen Games as art och för en nästan provocerande, och något överlägsen, linje. Han berättar att idén är sprungen ur en situation där han insåg att hans egen son verkade behöva hjälp att fantisera. Så han gjorde ett spel om en huvudlös docka som fastnat på en teaterscen.

Puppeteer handlar om den lilla pojken Kutaro, som dras in i en magisk värld av den ondskefulle Moon Bear King. Den väldige, björnlika kungen förvandlar Kutaro till en docka – och när Kutaro senare uppfört sig illa sliter kungen av honom skallen och kastar bort honom. Pojken fortsätter dock leva, och ger sig ut på jakt efter något att sätta på axlarna. Resultatet blir att han upptäcker att han får olika sorters krafter beroende på vilken sorts huvud han bär för stunden.

Det hela utspelar sig på en enda scen men det är en scen i ständig förändring.

Gavin visar upp ett par av spelets många skallar. En är en stor hamburgare som förvandlar bakgrundsobjekt till smörgåsar. Smörgåsarna kan sedan användas som studsmattor för att komma till avsatser högre upp. En spindelskalle låter Kutaro komma åt en bonusbana. Jag ser också ett gult ubåtshuvud, någon slags insektsskalle, en svamp och en döskalle. Inte alla, men många av skallarna av verkar ha effekter och föra med sig färdigheter som kan hjälpa Kutaro på vägen undan den galna fantasivärlden.

Växtnäring för hjärnan

Kutaros många skallar är inte den enda bärande pelaren i Puppeteer. En om möjligt ännu viktigare ingrediens är en gigantisk, magisk sax. Kutaro måste först leta rätt på saxen för att ha en möjlighet att fly. När han väl hittat den kan han oskadliggöra fiender med den – men också ta sig fram på annars stängda vägar. Om Kutaro håller sig fast vid saxen kan han nämligen få den att bära honom, så länge saxen har något att bita sig fast i.

Gavin Moore menar att hans egna fantasi växte enormt mycket när han som ung spelade gamla textäventyr på en ZX Spectrum. Men istället för att låta sin son rota i förrådet efter gårdagens sagor bestämde sig Gavin för att själv skapa ett växthjälpmedel för sonens fantasi.

Men även om Moore framstår som en man som kanske tar sig själv på för stort allvar måste jag erkänna att hans spel växer på mig. Tekniskt sett ser det ganska bra ut, men många starka inspirationstrådar till #Media Molecules magiska Little Big Planet-serie.

Nej, de vill antagligen inte kramas.

Moore själv säger sig hämtat idéer från Terry Gilliam och Tim Burton, och visst går det att spåra i det gameplay jag får se. Det råder ingen brist på kompetens i teamet heller, här finns ledande personer från spel som #Metal Gear Solid 1 och #2 samt #Shiren 1 och 2]. Hela spelet utspelar sig på en teaterscen, men scenen i sig är långt ifrån statisk. Tanken är att kulisserna ska förändras var 30:e sekund, för att hålla upplevelsen levande och aldrig tappa spelarens uppmärksamhet.

Moore säger att han tror sig kunna göra ett tvådimensionellt plattformsspel i klass med de allra främsta #Nintendo-serierna. Just det uttalandet väljer jag att ta med en näve salt, men imponeras samtidigt av några av de sekvenser jag får se ur spelet. I en scen springer Kutaro uppför en trappa. Scenen centreras på Kutaro samtidigt som trappan rullar under hans fötter – och effekten blir ganska häftig. Samtidigt finns här en publik som ständigt interagerar med spelaren (den pretentiöse kan börja filosofera om den fjärde väggen), och en ljussättning som för tankarna till klassisk scenkonst. Det är västerländsk Shakespeare blandat med japansk dockteater. Och stilistiskt ser det faktiskt riktigt bra ut. Så även om jag fortfarande inte är övertygad om Moores förträfflighet, eller spelets förmåga att väcka avdomnade fantasinerver, ser jag fram emot att få se mer av den föreställning som är Puppeteer.

Skicka en rättelse