Far Cry 2 behöver knappast någon introduktion och vi har tidigare rapporterat om det lovande enspelarläget. Men som alla vet finns det inget som går upp mot att puckla på sina kompisar över nätet och den här gången riktar vi strålkastaren mot spelets multiplayerläge.

Det är en underlig känsla testa en shooters multiplayerläge med en bunt främmande internationella journalister. Till en början är rummet vi sitter i tyst och stilla, det enda som hörs är Xboxarnas hummande och handkontrollernas frenetiska klickande. Min grupp består av ett par holländare, en britt och en eller två personer av obestämd nationalitet. När vi kastas in i spelets Team Deathmatch-läge är det ungefär som att sätta vapen i händerna på en grupp blyga småbarn. Vi springer in i varandra, skjuter på våra lagkamrater och fumlar runt i den afrikanska stad vi befinner oss i. Myten om den skicklige speljournalisten avlivas definitivt i det här ögonblicket. Men låt oss backa bandet en aning innan jag berättar mer om min otränade virtuella FN-trupp.

Jag befinner mig i ett stekhett Montreal, Kanada för att stifta bekantskap med #Ubisofts hajpade Far Cry 2. Tidigare har jag berättat om hur det var att testa den mycket lovande men likaledes buggiga enspelarkampanjen. Nu är det alltså dags att stifta bekantskap med spelets multiplayerläge, en upplevelse som till en början ter sig ungefär lika njutbar som en halvt misslyckad första dejt. Vare sig det är en kamrat som lobbar en handgranat mot mig eller en strejkande automatkarbin som ställer till det får jag mest känslan av "jaha, var det här allt?".

Lågintensiv action

Men skam den som ger sig och snart börjar bitarna falla på plats, en efter en. Efter en timme eller så börjar vi äntligen agera på ett sätt som i alla fall påminner om en grupp, och plötsligt känns Far Cry 2 roligt på riktigt. Deathmatchvarianten som Ubisoft har snickrat ihop är en lågintensiv affär som kan beskrivas som raka motsatsen till vad #Dice åstadkom med explosiva #Battlefield Bad Company. Här cirklar man runt sina motståndare bland rostiga skjul och hoppas att den automatkarbin från femtiotalet man har som beväpning kommer att hålla hela vägen. Det är en trevlig kontrast mot all högteknologisk Tom Clancy-romantik som florerat i liknande spel de senaste åren.

Nästa läge till rakning är Capture The Diamond vilket naturligtvis är det gamla hederliga fånga flaggan rakt av. Det finns inte särskilt mycket att orda om här förutom att det är både spännande och tajt tack vare de välplanerade banor som vi fick tillfälle att testa. Dagens största utropstecken var utan tvekan det nya spelläget Uprising där en spelare ur varje lag blir utnämnd till kapten och ska leda sin grupp till att erövra tre områden varefter fiendesidans kapten måste dödas. Eftersom endast kaptenerna kan erövra områden blir det ett naturligt motiv för gruppen att hålla ihop och skydda sin ledare. Känslan av triumf när jag fick se fiendesidans kapten irra bort från sin eskort och rakt in i mitt sikte under en avgörande tid i matchen var för min del dagens höjdpunkt.

En kostym att växa i

Det finns sex klasser att välja mellan: commando, sharpshooter, guerilla, rebel, gunner och saboteur. Det är naturligtvis oerhört svårt att säga något vettigt om hur pass balanserade klasserna är efter en så kort tid men jag fick i alla fall känslan av att prickskyttarna inte dominerade. Sabotören var oerhört rolig att spela med den snajdiga eldkastaren men samtidigt ganska hjälplös utan en mer konventionell stridskamrat vid sin sida.

Totalt ska det finnas 14 olika banor att ta sig an och med tanke på den utmärkta baneditorn som jag tidigare skrivit om är det ingen vågad gissning att antalet multiplayerbanor kommer att öka drastiskt i framtiden. Enligt uppgift stödjer Far Cry 2 multiplayermatcher för upp till 16 spelare, vilket får anses vara godkänt men inte mycket mer. Men trots att spelet inte direkt glänser på något enskilt område får jag känslan av att summan är större än beståndsdelarna.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse