1998 förändrade Baldur's Gate våra förväntningar på en hel genre. Men klarar jätterollspelet av att stå emot tidens tand?

#Baldur's Gate var inte bara ett rollspel. För många var det rollspelet. Tusentals förrenderade bilder av sagodoftande skogar, dunkla gruvor, småstäder och inte minst den enorma staden med samma namn som spelet. Vi hade aldrig sett ett så stort, så ambitiöst rollspel tidigare. Reglerna för vad vi kunde förvänta oss av genren hade för alltid skrivits om.

#Biowares genombrott var inte bara ett rollspel före sin tid, det var också ett äventyr som hyllade de klassiska fantasyberättelserna. Hjälten, som du såklart själv fick mejsla fram med omsorg och tärningsslag, och dennes resa var i mångt och mycket lika oväntad som Bilbos. Bland livliga värdshus, illasinnade orcher och stillsamma stråt genom skogarna fanns något klassiskt. Och lustigt nog var rollspelet på samma gång lika nydanande som nostalgiskt.

Du är nog inte ensam om att ha lagt 100-talet timmar på Baldur's Gate.

Men det var 1998 och sedan dess har fjorton år passerat. Rpg-fansen har fått tre enorma Elder Scrolls-äventyr, två stycke Witcher och Bioware har själva berikat genren med #Dragon Age: Origins och den pompösa scifi-trilogin Mass Effect.

Det sätter saker och ting i ett 2012-perspektiv – men hindrar inte Baldur's Gate från att fortfarande vara förkrossande.

Inte för att de kan, utan för att de vill

#Beamdog spelade ett högt spel när de gräver upp den aktade ikonen. De hade kunnat nöja sig med högre upplösning och kommit undan med hedern i behåll, men har utöver detta valt att införliva sina egna äventyr och visioner. Jag har i skrivande stund spenderat omkring femton timmar med
#Baldur's Gate: Enhanced Edition och kan ännu inte säga om de lyckats fullt ut, men jag kan ge en fingervisning.

När min krigare lämnar Candlekeep bakom sig och beger sig ut på sin långa resa dröjer det inte mycket längre än en halvtimme innan jag springer in i Dorn Il-Khan, en halv-orch med nattsvart attityd. På grund av ett missförstånd skiljs våra vägar raskt. I Beregeost stöter jag på Dorns raka motsats: den vildsinta och mycket söta magikern Neera. Och hon skriker: "Banditer! Elaka, magiska banditer! De måste typ ha gått på en avancerad banditskola. De försöker fånga mig!" Och där fångade hon mitt hjärta.

Nya karaktärer och omgjorda filmsekvenser – två av många nyheter.

En stund och ett par samtal senare med Neera står det klart att Beamdog pumpat in extramaterial i Baldur's Gate inte för att de kan, utan för att de faktiskt vill. Det är en viktig skillnad. De nya personerna har dessutom fått vackra porträtt, intressanta klasser och så-ostigt-överspelade-röstskådspelare-att-de-blir-bra. Jag ser fram emot att bege mig ut på äventyr med dem och se om de håller lika mycket som deras personligheter lovar.

I takt med att jag ser Friendly Arm Inn, Nashkel-gruvorna och vildmarkerna runtomkring inser jag att tidens tand varit varsam. Visst, när jag zoomar in med mushjulet och pixlarna slungar sig mot mina ögon märks det att spelet är från 1998. Men de förrenderade lövskogarna och husens smakfyllda interiörer är fortfarande sköna att vila ögonen på.

Nashkel-gruvorna. Visst minns du dem?

Däremot är Baldur's Gate inte fullt lika skickligt på att bli personligt som det är på att sätta en stämning. De långa textsjoken och abstrakta karaktärsmodellerna står sig slätt mot exempelvis #Witcher 2:s detaljerade ansikten och filmiska sekvenser. Det är svårare att knyta an till fåordiga, detaljlösa klumpar. Ur det avseendet längtar jag inte tillbaka till 1998.

Och saker som irriterade då finns också här nu. Att strida i små trånga utrymmen ger alltjämt huvudvärk och saken blir knappast bättre när min sexmannatrupp ständigt går fel och promenerar rakt in i dödsfällor. Det är mycket trial and error; jag misslyckas men laddar om och upprepar. Å andra sidan finns det få rollspel – till och med fjorton år senare – som är lika stora, öppensinnade och ambitiösa. Och Jag har mycket kvar att utforska, så som de nya karaktärernas äventyr och horde-tillägget Black Pits. För att inte tala om allt det som finns kvar från 1998. Sword Coast är enormare än någonsin, och om en vecka är jag tillbaka med min slutgiltiga recension.

Ettan var det säkert 12år sedan man spelade nu, minns att jag körde genom tvåan fem gånger på raken i gymnasiet för en si sådär 11 år sedan... 06/12 Har själv aldrig kört Baldurs Gate (förutom tvåan i 15min) så kommer skaffa det när det blir billigt. 06/12 Det är himla trevligt att sätta sig in i denna klassiker ännu en gång, om någon vill se det in action så spelar jag in nedan! :) http://www.youtube.com/watch?v=OZO6-awAu6o 05/12 OT raderat. Håll er till ämnet grappar. Poänglöst att leka språkpolis. Ni får gärna diskutera språk och semantik i egen tråd i forumet eller skicka ett PM till Fredrik kring stavfel eller liknande. Jag tycker inte att det är värt pengarna. Helt ärligt... 04/12 Kanske värt att införskaffa, det var länge sedan jag spelade BG1 faktiskt - har lyckats glömma en del så då passar det ju perfekt. 04/12 Trent Oster säger via Twitter att den senaste builden blivit nekad och att dom jobbar på det. Förhoppningsvis i slutet på veckan men jag skulle inte hoppas på allt för mycket. 04/12 Enbart kört tvåan tidigare, slog till och köpte detta nu. Blir nog fint underhåll i väntan på nästa spelvärda rpg (project eternity?). 04/12 Bara musiken gör det värt att köpa. 04/12 Baldur's Gate: Enhanced Edition Gameplay Trailer (http://www.youtube.com/watch?v=86NLGVQ6Iaw) "Running on an upgraded and improved version of the Infinity Engine, Baldur's Gate: Enhanced Edition™ includes the entire Baldur's Gate adventure, the Tales... 04/12 Jag äger redan detta och det finns ju bra patchar till "gamla" så man får hög upplösning, widescreen osv. Är det värt att köpa enchanted edition ändå? Är det mycket nytt? Ny grafik? På bilderna ser det ju mest ut som ett högupplöst BG bara? 04/12
Skicka en rättelse