Ett onlinerollspel baserat på en tv-serie som inte sänds i Sverige pinglar en rad varningsklockor men livet i ett postapokalyptiskt San Fransisco verkar inte så pjåkigt.

#Defiance, som helhet, är ett minst sagt ambitiöst projekt - en transmedial berättelse som är uppdelad mellan dels en tv-serie från SyFy, dels ett MMO från #Trion. Det som händer i serien ska få konsekvenser i spelet och vice versa. Med tanke på att det fortfarande är osäkert hur vi stackars svenskar ska få ta del av tv-serien lämnar jag den biten därhän. Under de senaste två dagarna har jag plöjt ner 5-10 timmar i MMO-spelet Defiance och här är mina första intryck, med en avslutande recension planerad till nästa vecka.

Världen ska räddas!

Det finns såklart en bakgrundshistoria i Defiance, någon postapokalyptisk berättelse där mänskligheten mer eller mindre har gått under och de sista överlevande människorna gör motstånd mot utomjordingar och mutanter. Spelet gör inte ett jättebra jobb med att förklara vad som har hänt, så här får åtminstone jag förlita mig på att tv-serien gör ett bättre jobb. Det man behöver veta är att allt gått åt helvete, att skeppet man befann sig på har kraschat utanför San Francisco och att en vetenskapsman - som har utlovat att han kan rädda världen - måste hittas.

Det finns en del mellansekvenser som driver handlingen framåt. Läppsyncningen är dock fruktansvärt dålig.

Medan du får välja mellan tre olika inriktningar när du skapar din karaktär är det inte ett val du behöver förlora någon sömn över - alla kan använda alla vapen ändå, så är du inte nöjd med den utrustning du får från början är det bara att plocka upp ny. Själva karaktärsskapandet följer en rätt typisk tråkig MMO-mall, med ett fåtal alternativ för att skapa en så snygg - eller ful - karaktär du vill. Kanske är det för att jag spelade Aion för någon vecka sedan, men skapandet känns begränsat. Inte för att det gör speciellt mycket egentligen, då du och dina kompisar inte kommer stå still tillräckligt länge för att avgöra om ni har samma frisyr eller tatueringar ändå. När du väl är klar är det bara att ge sig ut i den stora, öppna världen och skjuta på allt som rör sig.

Defiance är, förutom ett MMO, en ganska rak tredjepersonsskjutare - åtminstone under de timmar jag har spelat än så länge. Det har mer gemensamt med det nedlagda #Tabula Rasa eller #Tera än andra spel i genren och precis som i vanliga actionspel gäller det att sikta, slänga sig bakom skydd och försöka flankera fienden så gott det går - det finns en rudimentär AI här som försöker göra livet svårt för dig. Det känns underligt att behöva säga saker som att du ska behöva rikta vapnet dit du faktiskt vill träffa med det, men i MMO-sammanhang är vi inte vana vid sådana fasoner.

Kill the mutant! Purge the unclean!

Kontrollerna funkar mer eller mindre som de ska, med ett fåtal irritationsmoment först och främst relaterade till rörlighet - att rulla undan känns ibland oprecist och när man hoppar är det som att jordens gravitation inte riktigt fungerar som den ska och man studsar gärna långt mycket längre än vad man planerat. Än så länge har jag inte stött på några större problem med själva skjutandet, men så har jag inte heller hunnit testa alla vapen - ett hagelgevär kräver ju inget finlir och min lätta kulspruta har inte gett mig någon huvudvärk än.

Det bästa från Rift

Det märks att Trion har lärt sig en del av sitt arbete med #Rift och vissa saker verkar klart inspirerade av det. Dels finns det inga riktiga “quest hubs” där man rusar in och hämtar massor av uppdrag, istället är de utspridda ute i världen - något som Rift introducerade i sin Storm Legion-expansion. Man behöver heller aldrig tänka på att någon annan spelare ska dyka upp och sno åt sig något man behöver för ett uppdrag, istället delar alla systerligt och broderligt på alla erfarenhetspoäng, eventuell utrustning och pengar. Jag blir bara glad när jag ser en annan spelare göra samma uppdrag som jag, då det betyder att saker och ting kommer gå så mycket smidigare.

Defiance är kanske inget grafiskt mästerverk, men absolut är det snyggt.

Det finns även händelser, små mini-uppdrag, som man bara springer in i när man är ute och kör i världen. Det kan vara ett par soldater som måste räddas från mutanter, eller någon som måste skyddas från utomjordingar. Oftast kör jag bara förbi dem, men de är snabba nog för att man ska slänga sig av sin dirt bike för att avlossa några salvor innan man åker vidare. Aldrig fel med lite extra erfarenhetspoäng.

Sen har vi Arkfalls, kristaller som faller från himlen och släpper loss allehanda rymdvarelser. Spelare måste då samlas, besegra utomjordingarna och förstöra kristallen - allt för att få belöningar som pengar eller ny utrustning. Än så länge har de Arkfalls jag stött på varit kaotiska affärer där spelare mest springer runt som yra höns, skjuter vilt omkring sig eller kör över fiender med sina bilar. Det kan se kul ut på håll, men då vissa kristaller tål en hel del stryk blir det ibland lite långdraget. Nu vet jag att det finns större och svårare Arkfalls än de jag tagit del av, så jag hoppas på att få lite mer intressanta utmaningar under den kommande veckan - den här typen av händelser är ju något Trion har god erfarenhet av i Rift trots allt.

Hellbugs påminner om muterade headcrabs. Fula, irriterande och söta samtidigt

Än så länge är Defiance kul. Det är inte fantastiskt, det är inte heller dåligt. Det är “kul”. Jag ser dock väldigt mycket fram emot att spela det mer, utforska EGO-systemet (mer om det nästa vecka) och faktiskt nå fram till San Francisco. Jag vill också köpa en ordentlig bil, min dirt bike känns så löjlig i jämförelse med de vrålåk som andra spelare drar runt i.

Skicka en rättelse