Visst borde det finnas fler westernspel? Hur många är vi inte som försökt härma Clintans sneda cowboy-leende i badrumsspegeln och vem har inte ägt en knallpulverpicka med hölster av dålig läderimitation?
Förutom Rockstars stundtals mästerliga Red Dead Redemption är det egentligen bara polska Techland som vurmar för slitna kåkstäder, rullande buskage och hårda män som säger hårda saker. Call of Juarez och uppföljaren/prequel:en Bound in Blood var långtifrån mästerliga titlar men charmade med mig. Trots sin styltighet och ganska oslipade kanter fanns där något som tilltalade.
Sedan hände något. Techland släppte både Dead Island och nutidsspinoffen Call of Juarez: The Cartel samma år och det senare fick verkligen smaka på konsekvenserna av ett uppenbart hårt pressat schema. Det lyckades både vara dåligt och stötande för många. Därför känns lite oroväckande att de försöker sig på samma intensiva releasetakt igen. Dead Island Riptide dök upp för bara någon vecka sedan och en ny dos hårdkokt western väntas om en månad. Mitt första möte är dock som prozac för min oro.
Clintan-inspiration strösslas med The Matrix-vibbar
McCall-släkten från de tidigare spelen är utbytt mot den föredetta prisjägare Silas Greaves och det dröjer inte många raspiga meningar innan vi kommer bra överrens. Och det är lika bra, för du kommer att höra mycket av den rutinerade röstskådisen John Cygan. Techland har tagit tydlig inspiration från charmiga Bastion för Cygan kommenterar allt som händer, vilket är naturligt då händelserna i spelet återberättas som rövarhistorier på en bar.
Det kan till och med bli så att åhörarna lägger sig i, eller har fått något om bakfoten, vilket visualiseras medan du spelar. “Äh, jag skulle bara kolla om ni var med” skrockar Silas Greaves när fienderna på krönet går från att vara indianer till banditer i ett ögonblick. Vi får genom dessa historier bekanta oss med kändisar som Billy the Kid, Jesse James och Pat Garret men ska vi tro Greaves stämmer inte alltid de vedertagna skildringarna av dessa. Historienördar ska se till att samla de “nuggets of truth” som hittas på barje bana då de ger en mer jordnära beskrivning av de personer och händelser vi får uppleva.
Död åt kartellen!
Vi som har spelat de tidigare två spelen (The Cartel är glömt, begravet och kyrkogården asfalterad) känner snabbt igen oss i den övergripande spelmekaniken. Jag tycker också att Chrome-motorn gör ett bättre jobb här än i Dead Islands tropiska djungler och jag kan faktiskt tillåta mig att imponeras av miljöerna. Ruffiga hus, trånga bergspass och stinkande träsk porträtteras på ett behagligt sätt.
Kroppsanimationer och alltför närgångna kameravinklar på ansiktsrörelserna skaver på synneverna men som helhet är det långifrån ett fult spel. Designen omfamnar och förstärker den avslappnade stämningen och drar sig nästan åt serietidningshållet med starka kontraster, tydliga konturer och överdrivet blodskvättande medan fienderna faller i slowmotion.
Höga kontraster, skarpa konturer och många banditer
Koncentrationsläget återvänder och låter dig sikta ordentligt medan motståndarna väntar på en blydusch i frusen takt. Det kan också göras bättre genom att spendera erfarenhetspoäng på något av tre färdighetsträd som även låter dig låsa upp saker som dubbla pistoler, snabbare omladdning och bättre vapen. En kul detalj är möjligheten att försöka ducka undan den sista kulan som annars skulle döda dig, vilket även det sker i slowmotion. Såklart.
De tre banor vi har testat visar prov på att Techland återvänder till god form i slutet av maj. Cynikern i mig menar att de är ohotade i westerngenren och därför kommer undan för lätt medan den lilla pojken drar pickadollen ur sitt läderimitationshölster och gör ett nytt försök med att bemästra det där sneda leendet.