Xcom är den klassiska spelserien där man med strategisk finess försvarade jorden mot utomjordiska angrepp. Man beordrade soldater på slagfälten, byggde högteknologiska baser och forskade fram ny teknik. Serien (åtminstone de delar av den som var något att ha) gick i ide under 90-talet, och när 2K Marin år 2010 utannonserade ett nytt tillskott borde världens retrospelsfantaster jublat, men så blev det inte. Problemet? Det var en förstapersonsskjutare som utspelade sig under 60-talet och av allt att döma hade väldigt lite med den ursprungliga spelserien att göra.

Under utvecklingens gång klev dessutom strategikungarna Firaxis (Civilization-spelen) fram och avslöjade att de också jobbade på ett Xcom, som till skillnad från 2K Marins projekt skulle vara originalspelen trogna. Samtidigt som Firaxis #Xcom: Enemy Unknown hyllades av praktiskt taget alla blev det väldigt tyst kring 2K Marins tolkning. Hade de lagt ner alltihop? Tagit bort kopplingen till den hyllade spelserien för att satsa på ett nytt varumärke? Blivit kidnappade av flygande tefat?

Det visade sig att de gått tillbaka till ritbordet och arbetat om sitt kritiserade koncept. Förstapersonsvyn ersattes av tredjeperson och fick ett taktiskt djup. Resultatet är #The Bureau: Xcom Declassified, som visar sig vara någonting vi faktiskt borde bry oss om.

"Oändligt upprepade texturer med väggklotter kan vara det läskigaste som finns", tänkte Bertil och tryckte av.

Den 28 oktober 1962, i en tid då män bär hatt och alla röker inomhus hela tiden, sitter agenten William Carter på sitt hotellrum och vaktar en mystisk portfölj när plötsligt en annan agent kommer in i lokalen. Hon skjuter Carter i axeln och slår till portföljen, varpå rummet fylls av vibrerande ljus. Hennes ögon är röda och ansiktet fläckat av konstigt svart slem. Plötsligt exploderar det överallt och jag tar kontrollen över Carter. Uppdrag: fly från infernot. Utanför fönstret flyger utomjordiska farkoster i förödelsen. Invasionen är ett faktum.

Ett mer närgånget Xcom

Efter introduktionen hamnar jag i en hemlig militärbas där den mänskliga motståndsgruppen formas. Alla som spelat de klassiska Xcom-spelen kommer känna igen sig. Forskningsanläggningar, vapenförråd, flyghangarer och de andra byggnaderna man konstruerade i originalspelen finns där, men den här gången vandrar jag runt i dem och minglar med de anställda.

Vid några tillfällen tar The Bureau rejäla kliv bort från originalspelens formula. Man kan till exempel konversera med många av de som befinner sig i basen, med ett system som påminner lite om det i Mass Effect-spelen. Jag får inte intrycket av att mina olika val gör några bestående intryck i världen, men de agerar ändå aptitretande krydda i den spelmässiga anrättningen. Detta gäller också de agenter jag tar med mig ut på fältet: de småpratar med mig och även om vi inte direkt blir bästa vänner så bryr jag mig om dem och vill inte förlora dem i stridigheterna.

The Bureau spelas i tredjepersonsvy och är därmed en riktig "utanför-kroppen-upplevelse".

Att befinna sig på slagfältet är som en blandning av ett traditionellt Xcom och en tredjepersonspangare. Kameran vilar tryggt bakom Carter och jag mejar ner fula utomjordingar med de olika vapen jag hittar bland bråten. Agenterna jag har med mig är en brokig skara militärer, ingenjörer och andra som visat sig vara värdefulla för byrån. De levlar och låser upp förmågor i simpla men funktionsdugliga skill-träd.

Att stoppa och tänka efter

I stridens hetta kan jag stoppa tiden för att dela ut order och använda förmågor. Det är absolut nödvändigt för att överleva de intensiva drabbningarna – att springa rakt in i fiendeeld är en enkel biljett rakt ner i likpåsen. Samtidigt saknar jag bra överblick över slagfältet. Det må vara ett designmässigt beslut, jag är trots allt en agent på fältet och inte någon gudomlig general från ovan. Men det ställer ändå till besvär emellanåt.

Jag och mina två kompanjoner tar oss an uppdrag efter uppdrag. Ibland är de handlingstunga med mycket dialog via komradio och sträcker sig över en timme i speltid – ibland är de små “smash and grab”-arrangemang som är över på tio minuter. Under ett sådant uppdrag genskjuter vi en utomjordisk styrka som försöker stjäla en artefakt från ett urspårat tåg. Vi hukar oss mellan de kullvälta vagnarna. Jag kastar handgranater, beordrar prickskytten att ta ut ledaren som står på en balkong och säger åt min andra partner att använda sin taunt-förmåga för att locka fram fegisarna från skydd.

Gruppmentaliteten är viktig även i det mer actionbetonade The Bureau.

När jag tror att segern är inom räckhåll slås dörren på en godsvagn upp och ut dundrar en enorm styggelse som med tunga och långsamma steg går rakt mot vår position. Jag sprider ut agenterna i omgivningen och använder alla förmågor jag kan. Att hamna i monstrets blickfång är en dödsdom och det gäller att flankera och se till att vara i skydd hela tiden. Prickskytten är en räddare i nöden som med stadiga händer mördar bjässen med några välriktade skott. Uppdrag slutfört.

Det är en engagerande och fräsch genrehybrid där taktiska beslut är minst lika viktiga som förmågan att sätta tjusiga headshots. Tillsammans med det i spelsammanhang tämligen outforskade 60-talstemat utgör det fonden för en intressant upplevelse, men testversionen jag dykt ned i lyckas inte räta ut alla mina frågetecken.

Öppen dialog med utomjordingar

En av spelseriens stora styrkor är den råa och monstruösa känslan som ligger över hela invasionen. Att rymdvarelserna inte alls är intresserade av att kommunicera, utan enbart vill utplåna oss. I The Bureau får jag tala direkt med utomjordingarna och mycket av den skräckinjagande mystiken går upp i rök.

Jag undrar också hur det egentligen ligger till med forskning, basbygge och strategi på ett övergripande plan. Dessa ikoniska Xcom-inslag tycks ha satts på en rejäl bantningskur samtidigt som de actiontunga momenten fått äta sig tjocka och belåtna.

Vilket på sätt och vis känns vettigt, om än lite sorgligt. Det här är trots allt William Carters berättelse, och han är mannen ute i krigszonen – inte generalen bakom skrivbordet som fattar de stora besluten. Att fokus ligger på striderna känns därför inte alls särskilt omotiverat. För den som är villig att offra strategiskt djup för ett högre tempo kan The Bureau: Xcom Declassified mycket väl vara någonting att hålla ögonen på när det släpps senare i sommar. Att utforska de metalliska posteringarna av främmande teknik som inkräktar på den amerikanska 60-talsidyllen med mysiga diners och radhus är spännande, mäktigt och vemodigt på en och samma gång.