Spela som en grävling. Jaga rävar. Överlev naturens faror. Svenska Might and Delights nya spel imponerar.

”Get away from her, you bitch!”

Ibland överraskar spel mig. Jag är ganska lugn som spelare – jag svär inte, kastar inte handkontroller mot tv:n, blir åtminstone utåt sett inte särskilt arg vid motgångar – men när den där rovfågeln försöker ge sig på en av mina grävlingsungar finner jag det ändå svårt att kontrollera mig själv. ”Lämna henne ifred. Din bitch.”

Det är någonting med reaktionen som gnager. Dels är den förvånansvärt könsspecifik, trots att jag inte har en aning om könet på vare sig grävlingsungen eller fågeln. Dels känns frasen ovanligt bekant, trots att jag själv aldrig använt mig av den. Det tar ett tag innan jag inser att den ursprungligen kommer från slutskedet av Aliens: det är Ripleys budskap till den utomjordiska drottning som jagar den lilla flickan Newt. Ripley och Newt må inte ha några blodsband, men när Ripley kommer ut i en gul lastmaskin är hon trots detta en mammabjörn som skyddar sin unge. Och som alla vet, och som drottningen lär sig där och då, vill man aldrig stå mellan en mammabjörn och hennes unge.

Svenska Might and Delight gjorde även fjolårets hutlöst svåra plattformare Pid.

Att tänka på Aliens när man spelar #Shelter kan tyckas underligt. Filmen är en syrablodsfrätande uppgörelse mellan marinsoldater och utomjordingar medan spelet åtminstone inledningsvis är en betydligt lugnare upplevelse. Man spelar en grävlingsmamma som leder och beskyddar sina ungar från sitt ursprungliga lilla gryt till någonstans, förhoppningsvis, säkrare. Över bäckar, under örnar, genom eld och lågor, ständigt framåt. Men när det kommer till kritan handlar båda om överlevnad och en liten grävlingsfamilj kommer att upptäcka att naturen kan vara minst lika hänsynslös som Aliens utomjordingar.

Spelet börjar emellertid lugnt nog. Man letar efter mat åt sina ungar: rycker rovor ur marken och slår ner frukter från träd; jagar möss, grodor och enstaka rävar. Det handlar om att överleva, men i början är överlevnaden enkel. Sedan störtdyker örnen och plötsligt är överlevnaden svår. När natten faller måste man hålla sig nära sina ungar, även när hemska ljud skrämmer dem på flykt, för att de inte ska villa bort sig i mörkret. Man måste guida dem genom skogsbränder och över vilt forsande bäckar, och varje snedsteg leder till att en unge försvinner i natten eller sveps iväg av vattnet. Men spelet tar inte slut om en eller två (eller, sorgligt nog, alla fem) av ens ungar försvinner, utan man vandrar vidare med sina återstående små överlevare.

Mot någonting, någonstans, bättre.

Miljön ser ut som ett abstrakt lapptäcke.

Starka färger och kontraster

En av de allra första sakerna som slår en är spelets säregna grafiska stil. Under den första banan är jag osäker på om jag älskar eller ogillar den, men den växer på mig allteftersom spelet fortskrider – inte minst för att jag tycker att spelets miljöer så småningom blir betydligt intressantare. Speciellt i ett område, där man navigerar sin familj genom en skogsbrand, förhöjer den grafiska stilen verkligen miljöerna i sig. Jag tycker att stilen passar bättre vid starka färger och kontraster, som lyckligtvis dominerar spelet, än i miljöerna med en lite plattare färgpalett.

Dessutom är många av naturens faror väldigt snyggt designade i all sin enkelhet. Jagande rovfåglar signaleras – ända tills de sveper ned för att fånga en unge – endast av skuggor på marken och enstaka skrin från någonstans högt ovan. När natten faller är det enbart ljudmattan som skvallrar om att det finns faror bortom grävlingsmammans omedelbara närhet, men det är så bra gjort att det aldrig finns något tvivel om att mörkret är fyllt av rovdjur på jakt. Få medel används för att säga väldigt mycket. Det är mycket imponerande.

Detta går igen i en av de mest slående sakerna med Shelter: hur snabbt spelet etablerar ett känslomässigt band mellan en själv och grävlingsungarna. Inledningen, som må vara simpel men inte förtjänar att avslöjas i förtid, lyckas omedelbart frambringa en stark vilja att ta hand om och beskydda dessa små varelser från alla världens faror.

Naturen är grävlingsfamiljens bästa vän - och värsta fiende.

Hjärtskärande överlevnad

Spelet har sina brister. Grävlingar har inga kompasser eller kartor så navigationen kan ibland bli lite knepig, inte minst när man befinner sig under jord eller har jagat efter ett byte en längre sträcka. Spelet är visserligen tillräckligt linjärt för att detta inte ska bli ett alltför stort problem, men av och till kan vissa områden ändå förvirra. Därtill kan spelet ibland vara lite småbuggigt, med träd som fladdrar in och ut ur miljöerna och mat som inte går att släppa efter att man plockat upp den. Små men irriterande saker som förhoppningsvis är fixade till släpp.

När Shelter är som bäst är det dock något helt eget. Det visar hur liten en grävlingsfamilj är i en stor värld, men det visar också hur oväsentlig storleken är när man ställs inför sin familjs överlevnad. Då är alla föräldrar björnmammor. Att det sedan inte alltid räcker för att hålla sina ungar säkra är hjärtskärande.

Skicka en rättelse