För elva år sedan släpptes Might and Magic IX, såväl ett hafsverk som en dödsstöt för serien. Men mot alla odds är den nu på väg att resa sig från graven.

Sorpigal-by-the-sea är en sådan där liten stad jag genast tycker om. Jag menar, hur kan man göra annat? Klarblå himmel, ljudet av vågor som kluckar mot bryggan och vita byggnader med knallblå tak som genast för tankarna till den grekiska sagoön Santorini.

Men det här är en annan slags saga. Det här är #Might and Magic X: Legacy, spelet du trodde att du aldrig skulle spela. Som jag såg som ett rutbaserat rollspel från forntiden, en relik att ibland tänka på när du försvinner in i #Skyrim och #Witcher 2. Men som knappast är värt mer än så: en tanke om hur allting en gång började.

Men så kom #Legend of Grimrock, i all sin enkelhet ett unikt rollspel som visade hur fel jag hade om de inrutade rollspelsvärldarna. Och som öppnade dörrar. Det är genom en sådan jag klivit nu, in i den tionde delen av Might and Magic, som gör comeback efter elva långa år.

Efter magplasket som var del nio har del tio mycket att bevisa. Och det börjar bra.

Här står jag. Tillsammans med två magikersystrar, en skarpskytt till alv och en stursk dvärg. Jo, jag valde bort orken. Stämningen blir ju så lätt ansträngd tillsammans med dem, resonerar jag.

Den första timmen i Sorpigal spenderas tillsammans med Dunstan, en hyvens kille som guidar mig bland kullerstensgatorna, gränderna och det öppna torget. Som visar smedjan, butikerna och tavernan. Även om den lilla staden sjuder av klassisk rollspelscharm märker jag snabbt sprickor i det visuella. Karaktärerna ser kantiga och livlösa ut och vid närmare anblick saknar jag detaljrikedom. Grimrock var inget grafiskt stordåd men ändå betydligt vassare.

Mysterier, skatter och jättespindlar

Nu står inte Might and Magic X och faller med ytan. Få spel gör faktiskt det. Viktigare är att det fyller mig med äventyrslusta. Bland byborna talas det om att den här delen av Ashan, denna mytomspunna halvö, döljer glömda städer med fantastiska skatter. Det viskas också om att människor försvunnit från staden under mystiska omständigheter.

Och när jag till sist gör det oundvikliga och äntrar katakomberna under staden och konfronteras med jättespindlar (vad annars?) är det lätt att glömma det kantiga utseendet. Kritikern i mig lämnar plats åt taktiktern. Min alv är usel i närstrid, men å andra sidan skickar han iväg dödliga pilar när de åttafotade hoten befinner sig en bit bort. Dvärgen har inga sådana i ryggsäcken men hans yxa lämnar å andra sidan ingen oberörd. Och samtidigt kämpar gruppens två trollpackor med formler som inte sällan vänder striderna till min favör.

Inte utan min spindel.

Jag ser potentialen tydligt. Redan här, när spelet och jag knappt lärt känna varandra, väger strategiska val tungt. Och för varje spindel som faller desto djupare in i grottan och stridssystemet kommer jag. Min kvartett växer sig starkare, vi dräper spindeldrottningen och plötsligt öppnar sig en underjordisk vik, som i sin tur får äventyrshjärtat att bulta ännu hårdare.

Därför blir jag så besviken när jag ett par timmar senare, längs kustremsan utanför Sorpigal, börjar skönja oroväckande men ack så typiska, Ubisoft-tendenser. Jag talar inte om ytterligare ett DRM-fiasko – den läxan verkar de ha lärt sig – istället bjuds det på bugg- och krasch-fest. Givetvis är releasen ett halvår bort och kanske är det orättvist av mig att redan nu anmärka på sådant? Fast å andra sidan: med #Might and Magic: Heroes VI i färskt minne är det klart att jag blir orolig.

Orker är ett oförskämt släkte. Den här herren är inget undantag.

Fienderna slutar röra på sig, karaktärerna likaså och oförklarliga game over-skärmar hånskrattar mig i ansiktet. Alla med samma resultat: spelet blir ospelbart. Istället för att försvinna bort mot solnedgången och nya äventyr lämnas jag ute i kylan och tvingas stänga av, starta om. Rinse, repeat. Det är knappast en bra grogrund.

Men inte ens utan problemen ser jag hur Might and Magic X ska kunna utmana genres största. Fast det har nog heller aldrig varit poängen. Omgivningarna är inte lika storslagna som i Skyrim, berättelsen inte lika indragande som i The Witcher. Däremot har den här sagan ett storslaget arv att förvalta och nostalgiska äventyrarhjärtan att beröra. Och visst kan den göra just detta – om inte festen kraschar innan den ens har börjat.

Detta behöver vara högre upp, satan va jobbigt de börjar bli me allt origin, uplay etc. 20/08 Tjosan! Visste inte att det här ens var på väg. Vågar man hoppas den här gången?? :D Edit: Tjosan x 2. Finns att köpa som early access på Steam. Edit 2: Urrrk, det följer med Uplay. :P 20/08 Snacka om att generalisera och dra alla Orker över en kant... Det är som att säga att judar är snåla eller asiater är dåliga på att köra bil. ;) 20/08 Äntligen !!!! fan vad jag har längtat... Varenda gång det har kommit ett Might & Magic spel senaste tiden har det stått "Heroes of.." ibörjan och jag har blivit lika besviken varje gång:( 20/08 Läs om artikeln - Redigera din text. 20/08 Yo! Vad jag menar - vilket jag poängterar - är att det har varit väl många trasiga Might & Magic-spel de senaste åren. I vanliga fall - vilket jag också poängterar - är det orättvist att anmärka på buggar och kraschar. Men nu blir jag orolig, och det... 19/08 Oavsett vad man tycker om utvecklaren så är det dålig smak och oproffsigt att anmärka negativt på krascher i ett spel som är ett halvår från release. I en preview-build så är det väl knappast förvånande om spelet har buggar? 19/08 Har Fredrik Eriksson spelat de andra spelen i serien? 19/08 what? klagar verkligen skribenten på att hans alpha version (om ens det?) av spelet kraschar och buggar? 19/08 Ahh might and magic. Både sexan och sjuan har jag spelat ut x antal gånger, älskade dessa spel när jag var yngre. Skulle vara fantastiskt med ett nytt fräscht spel :-). 19/08
Skicka en rättelse