Självklart har jag ett uppdrag. Runtom vår anspråkslösa bas finns ett fåtal fällor som måste aktiveras. Ett omkullkastat elektriskt staket fungerar ypperligt som stekbord för zombier. Det lägger jag på minnet. Ett par vräkiga strålkastare lyser upp även den mörkaste natten och kan blända stora skockar av levande döda. Så långt allt väl, det går lekande lätt att aktivera fällorna.
Mitt på en öppen gata står en bil. Hyggligt välbehållen efter omständigheterna. Och hyggligt omgärdad av zombier. Men fram till den måste jag om jag ska kunna aktivera billarmet och således ännu en fördelaktig fälla. Jag försöker få ner pulsen, försöker locka bort zombierna med några välriktade smällare. En meter i taget. Men när jag slutligen böjer mig ner över bilen och gör mitt jobb tappar jag också fokus. Bara för ett par sekunder, men det räcker.
Om natten är Dying Light ett hetsigt helvete.
De levande döda är inte bara bakom och framför mig. De är också över mig. Ren panik. Jag sparkar, hojtar och trycker på alla knappar samtidigt. All rationalitet försvinner bort mot den allt rödare solnedgången. Men jag överlever (dock oklart om det är välförtjänt) och taket jag räddar mig upp på är en trygg fristad. Men strax blir jag varse hur det är att kliva från askan in i elden vidare till ett jävla inferno.
Stilstudie i vansinne
När dag blir till natt förvandlas också motståndet. De klumpiga antagonisterna blir med ens smidiga som katter, får illavarslande hög fart och studsar med självklarhet mellan de låga plåttaken. Alla förmågor du räknar som dina fördelar gjuts även in i motståndet. Vilken scenförvandling.
De minuter som följde var en stilstudie i vansinne, handsvett och en desperat jakt på att komma hem. Hälften av tiden såg jag ärligt talat inte ens vad som hände. Däremot hörde jag alltid de snabba fotstegen därbakom. Min ficklampa lyckas blända en zombieskock, men vad gör det när ytterligare två skockar jagar mig? Och visst är jag kvick, men vad spelar det för roll när jag varannan sekund kör in huvudet i en betongvägg?
Din ficklampa är en god kamrat i mörkret, på fler än ett sätt.
I mörkret skiner Dying Light av panisk potential. Just här är det precis så unikt som jag drömt om. Men kommer Techland lyckas pricka rätt mellan frustration och tillfredsställelse? Det är en knepig balansgång. Kommer de kunna gjuta liv i berättelsen och människorna? Det har inte varit deras starka sida. Och hur mycket kommer spelet förlita sig på de märkligt stela närstriderna? De polska zombieskaparna är inte precis kända för att polera till perfektion. Vi får se.
När jag rusar över ett bekant, omkullvält staket lyckas jag till sist få till en läcker kontring. Att se hur efterföljarna steks i ett blixtrande sken är på riktigt skönt. Det pirrar i kroppen. Jag kommer på mig själv med att se fram emot att lära känna staden, alla vinklar och vrår, bygga fällor och själv hålla i taktpinnen. Fast känner jag mig själv rätt slutar det nog ändå som nu; med kroppen nedtryckt i asfalten och innanmätet utslitet av en kvartett levande döda.
