Förutsättningarna är direkt dåliga. I en tid när de flesta väntar på nästa generation får vi det tredje Batman-äventyret på fyra år. Det är ännu en ursprungshistoria, ännu ett spel med ett föga originellt "origins" i titeln. Och så – den största skuffelsen av dem alla – äventyret utvecklas inte av #Rocksteady, utan internt av #Warner Bros. Games i Montreal.
Nerdrage! "Rocksteady är gudar, Warner Bros. är klåpare!", vill jag skrika. Men jag kan inte. För #Batman: Arkham Origins ser enastående ut.
I'm Batman. På riktigt, alltså.
Mina tvivel blåser bort i takt med att snön lägger sig över Gotham City. Julen står för dörren och priset på superhjältens huvud är högt. Skurkarna som vill lägga vantarna på pengarna flockas som flugor. En av dem är pyromanen Firefly. Han har tagit en av stadens största och viktigaste broar i besittning, har redan sprängt sönder en del av den och hotar att förinta hela byggnadsverket om inte Batman överlämnar sig själv. Batman har i sin tur andra planer.
Och därför står vi här, högt ovanför floden med en fantastisk utsikt över Gothams skyline om natten. Snön yr och drivorna blir allt tjockare. Det ska dröja fem år innan händelserna i #Arkham Asylum. Batman är i början av sin karriär. Om det märks? Knappast. Hjälten svingar sig som ingen annan mellan brofästena, hackar upp låsen till insidan av bron och smyger längs ventilationsschakten, för att ögonblicket därpå ta fienden med storm.
Kapow!
Arkham Origins är ingen modig, kaxig uppföljare. Jag skulle bli förvånad om det tog oss med storm. Det gjorde å andra sidan inte #Arkham City heller. Vi fick däremot en robust, omsorgsfull förädling av konceptet. Det mesta talar för att Arkham Origins går precis samma väg.
Även om jag just idag inte själv håller kontrollen kan jag känna flytet i striderna. Att binda samman spektakulära attacker ser lekande lätt ut. Som vanligt. Och de dödliga danserna Batman utsätter fienderna ser tunga ut. Som alltid. Nyheterna som introduceras ser ut att smälta väl in. En av dem är ett riktigt "kapow"-ögonblick. Eller "blam". Eller "wham". Eller kanske alla tre på en gång. Vapnet består av ett rep du hakar fast i två fiender och som kvickt dras samman för att knocka dem båda. "Kapow", som sagt.
Känn flytet, känn strömmen.
De elektriska handskarna är en annan nykomling. De laddas upp allteftersom du boxas och när de väl triggas igång blir scenförändringen påtaglig. De fräter, blixtrar och inte ens sköldförsett motstånd har en chans mot de elektriska vågorna. Fienderna faller som käglor. Är handskarna rentav för starka? Kanske, men Batman är å ena sidan en superhjälte och å andra sidan är batterilängden retsamt kort.
Detsamma kan sägas om mötet med vår eldälskande fluga. Slutligen konfronteras Batman alltså med Firefly, varpå den senare retoriskt frågar om hans nemesis "vill dö en kvick explosionsdöd eller sakta, sakta brinna upp". Batman vill givetvis varken eller och är inte sen med att haka fast sin batclaw i den flygande Firefly och dras med på en hisnande flygtur över den söndertrasade bron.
Firefly gör ett hett intryck.
Plötsligt är det över. Warner väljer att låta stridens utgång bokstavligt talat bli hängande i luften. Men visst fick jag mersmak. Trots Rocksteadys frånvaro fick jag en omdelbar känsla av att Warners Montreal-studio gör ett actionäventyr av samma snitt och – ännu viktigare – samma gnistrande kvalitet.
Det finns mycket att se fram emot, mycket gammalt men också en del nytt. Personligen har jag en böjelse för mysterium och den här gången kommer Batman i större utsträckning sätta sina detektivförmågor på prov. Via hologram och via datorn i Batgrottan ska det vara möjligt att spela upp potentiella tillvägagångssätt på de olika brottsplatserna, så kallade tänk om-scenarion. Vad är sant? Vad är falskt? Vem vet, vad jag däremot är säker på är att det kan vara ett genidrag att både låta Batmans knytnävar och vassa hjärna få stort utrymme.
Och jag är säker på att Batman återigen gör ett tungt avtryckt. Trots ett himla "origins" i titeln. Trots att det är tredje spelet på fyra år. Och trots att Rocksteady lyser med sin frånvaro. Vem kunde tro det?
