Andra testperioden i The Elder Scrolls Online är avklarad, och vi har provat fiskelyckan, besökt Cyrodiil och behövt fler vänner i PvP.

Hästar är bra djur. De kan snabbt ta en från ena stället till det andra. Hästar är också dyra. Därför är jag kolossalt tacksam över alla wayshrines, teleportstationer, som finns utspridda överallt i #The Elder Scrolls Online-världen, nu när uppdragen driver mig allt längre ut i obygden och inte varje stad är civiliserad nog att ha banker och hantverkslokaler.

Efter en questkedja som innefattar jättespindlar (det fantasyspel som inte har jättespindlar borde få något sorts originalitetspris), goblins och en skara bröder som turas om att bli tillfångatagna försöker jag mig på att fiska. Som i verkliga livet är det inte roligt i mer än tre och en halv minut eftersom jag inte lyckas dra upp någon fisk. Tror jag. Tills jag kikar i ryggsäcken och upptäcker hela fyra stycken. Det kan vara så att autoloot-valet fortfarande inte säger vad jag får för grejer. Eller så kan det vara så att lootinformation dyker upp i översta högra hörnet, ett ställe som jag sällan tittar på.

Fiska kan vara förödande händelsefattigt. Men den här bilden handlar inte om det, utan om att slåss.

Mer fiske blir det inte eftersom jag måste iväg och mula en ruggig befälhavare som återuppväcker soldater han förlorat i strid. Jag tillskriver mina npc-kamrater den egentliga äran; själv var jag tvungen att svara i telefon och dog under tiden. När jag teleporterar tillbaka till Ebonheart för att laga mina prylar blir jag plötsligt kontaktad av Profeten igen – en tydlig indikation på att jag uppnått level 10.

Profetens uppdrag den här gången innefattar till min stora glädje Lyris, min kompanjon från fängelset i spelets inledning som jag nämnde förra gången. Det är ett trevligt kliv framåt i main storyn, särskilt som man får veta lite mer om henne. Men när det väl är avklarat är det business as usual.

En typ av quest som dyker upp med alltför täta mellanrum går ut på att samla ihop bortsprungna guardjur. De nyttodjur som ser ut som rakade marsvinshuvud på två ben med svans, lätt korkade och har för vana att drabbas av panik om någon så mycket som höjer rösten. Tydligen är det bara jag som ids med att hjälpa till att fånga in dem.

Motspelare och medspelare

Efter ännu en heroisk guarinsamlingsinsats bestämmer jag mig för att prova på lite PvP. Genom menyerna tar jag mig till Cyrodiil, den del av världen som alla fraktioner vill lägga rabarber på. Varje fraktion har en hemmabas, därutöver finns ett antal npc-bebodda borgar som fraktionerna slåss om. Runtom varje borg finns en gruva, en bondgård och ett sågverk som man bör ta först om man vill säkra tillgångar åt sin fraktion. På hemmabaserna införskaffar man belägringsmaskiner och reparationsmaterial så att man kan förstöra så mycket som möjligt eller lappa ihop det fienden har förstört.

"Kodare vår som dwellar i basementen, helgad varde din Jolt...

De spelare som har lite koll på ledarskap och taktik gör sitt bästa för att leda anfallen. Vi vanliga dödliga försöker befinna oss på rätt plats, i rätt tid och med rätt utrustning. Det knäppa är att vi spelare är allt från level 10 till 40, något som verkligen märks i närstrid. Så länge jag med min kastmaskin dammar eldklot i fiendeborgen äger jag, men så fort jag befinner mig på marken biter jag i gräset inom loppet av några sekunder. Och då väntar en lååång promenad tillbaka, hästlös som jag är.

Efter att ha tröttnat på insta-death och långa skogspromenader samlar jag ihop en grupp för att fixa en dungeon istället. Tank, healer och två dps är standarduppsättningen, och eftersom man inte är särskilt låst när det gäller förmågor kan man byta under tiden. Jag hittar dock bara två andra spelare, så det blir lite väl svettigt när vi kikar in i en grotta med det för all del inbjudande namnet Cave of Memories. Det är svårt att se om fienderna är magiker eller närstridskrigare så man får gissa utifrån namnet. Än tycks det heller inte finnas något sätt att märka ut fiender på. Men även om vi är bra på att snacka med varandra tvingas vi till sist ge upp. Vi är för få.

Hålor undersöks bäst med fullt lag.

När jag lämnar den här andra testperioden kommer jag bättre överens med stridstekniken och börjar ana intressanta möjligheter när det gäller förmågor och main storyn. Ändå har jag, liksom flera andra, en väldigt ljummen inställning till spelet i stort, samtidigt som många hyllar det och vad det tillför genren. En vattendelare med andra ord – som de flesta nya mmorpg:n. Vi får se var The Elder Scrolls Online landar när det lanseras i början av april.

Skicka en rättelse