Det svåraste mordet att lösa är ditt eget. Vi spelar första timmarna av Murdered och pratar med studion som har en allt annat än enhetlig vision för sina spel.

Airtight Games måste ha döpts i ett svall av självpåtagen hybris, med tanke på hur otajta utvecklarnas spel varit hittills. De brottades länge med Rocketeer- och Uncharted-kombon Dark Void, som luften i slutändan tycktes ha gått ur (pun intended). För Quantum Conundrum bytte de grepp helt, till ett karikatyriskt problemlösningsäventyr i förstapersonsvy.

Murdered: Soul Suspect - en titel som uppenbarligen präglas av en lite krystad ordlek - är ytterligare ett djärvt men trevande försök till vad som skulle kunna beskrivas som en spökdeckare, vars närmaste genrekusin möjligen skulle kunna anses vara det underskattade DS-äventyret Ghost Trick från 2011.

"Livet" som död kan vara fruktansvärt ensamt.

Jag lockades tidigt av Murdereds ambition att fokusera på dialog, karaktärsutveckling och historienystande genom brottsplatsundersökningar - man måste ju uppskatta och uppmuntra koncept som inte faller tillbaka på generisk action. Så jag begav mig till London för att äntra ett mystiskt, knarrigt ruckel, inrett som en brottsplats, för att (under lämpliga förhållanden?) känna på spelets första två timmar.

Huvudkaraktären i Murdered: Soul Suspect heter Ronan O’Connor och är en man med ett brokigt förflutet, först som kriminell, sen som kriminalare, och minnena av dessa tvära kast sitter inpräntade över hela hans kropp i form av tatueringar. Spelaren möter honom när han i sin tur möter sin oundvikliga död.

Mördade skelett i garderoben

Ronan står i begrepp att konfrontera en till synes inte helt oskyldig figur, som forcerar ut honom genom ett fönster, i fritt fall mot rännstenen. Och när han ligger där, döende, greppar samma person Ronans eget vapen och skjuter honom bokstavligen till livet efter detta.

Hans själ lämnar kroppen, och efter en stunds förnekelse och förvirring får han syn på ett ljus som han följer. Detta ljus inhyser hans döda fru Julia, och hon låter honom veta att Ronan inte kan återförenas med henne i efterlivet förrän han styrt upp sina ouppklarade affärer. Först då kan han lämna skymningsvärlden, denna tröstlösa limbo, för att skeda med sin bättre hälft i evigheten. Amen.

"Du får inte rita satanistiska saker över hela rummet!

Nästa komplikation visar sig vara att karln inte minns exakt vad tusan han sysslade med och nystade i strax innan sin död. Han måste nu alltså spåra sitt eget fall, hemsöka brottsplatser och poltergeist-spöka som suspekt brus i staden Salems tv-apparater för att få klarhet i detta.

Att vara spöke innebär för spelaren att man har ett visst mått av wall-hack till sitt förfogande. Utan att ens behöva skriva in en fuskkod. Men bara då utvecklarna tillåter, givetvis. Så man får snällt röra sig igenom de väggar som anses “spökvänliga”, när man nu i upptakten letar ledtrådar i lägenhetshus och på bakgator. I processen springer man in i andra spöken, som också sitter fast, och som behöver spökdetektivens hjälp.

Det kan ju låta som en rätt skön tillvaro, att förbli osedd, kunna röra sig ostört och kladda på allt och alla för att på sin höjd uppfattas som en kall kår, men så var det den lilla detaljen med de avgrundsvrålande demonerna som hemsöker denna limbo, och äter dess vilsna själar till frukost. Den lilla detaljen. Kurragömmaleken kan därmed börja.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse