Bröderna McCall är egentligen inga elaka typer men när de måste välja mellan att följa en order eller rädda sin familj väljer de det senare och blir stämplade som desertörer. Något som under det amerikanska inbördeskriget bestraffades med ett rep, lite knopkunskap och ett lagom högt träd.

På flykt och utan kosing blir livet tufft på stäpperna så första prio för bröderna är att styra upp guldtillgången. Därför vänder de hästarna mot Mexiko med vandringssägner om gömda skatter som drivmedel. Så mycket mer än så tänker jag inte skriva om storyn; jag vill inte riskera att förstöra nöjet för det är faktiskt trevligt att höra syskonen kivas och bråkas. När varje uppdrag laddas får vi också veta mer om bakgrunden genom en berättarröst och västerntypiska handritade bilder, ett mycket bra alternativ till att stirra på ännu en mätare. Värt att notera är också att händelserna i #Bound in Blood utspelar sig före det första spelet från 2006.

I det inledande uppdraget bär jag fortfarande uniform och hjälper till att hålla ställningarna i skyttegravarna mot de anfallande ”bluebellies” (nordstatarna). Spelet drivs av fjärde generationens Chrome-motor vilken renderar omgivningar och modeller på ett mjukt och behagligt sätt. Det används också friskt med filtereffekter för att på spä på västernstämningen. Jag gillar den totala avsaknaden av gränssnitt, det enda som som syns är mina dubbla revolvrar som går varma när fi kommer springande mot mig över fältet. Du använder höger och vänster musknapp för att avfyra respektive vapen vilket känns väldigt naturligt. Mindre naturligt, eller snarare mindre datoranpassat, känns kontrollerna som jag upplever som något stela och i första hand skapade för handkontroll. Det är långtifrån så allvarligt det kan vara men ett lättare autosikte, onaturliga musrörelser vid lassokastning och duellerande kan avskräcka hårt ingrodda pc-spelare.

SM i skrevkliande ska precis börja

Miljöerna jag fick testa varierar från gröna skogar och städer av trä till stora gruvor och öppna fält. Inramningen kan dock kännas lite instängd ibland, Call of Juarez är precis som snarlika namnen Call of Duty en hyfsat genomsriptad upplevelse där du hela tiden följer en osynlig stig genom banan, det finns inte så mycket utrymme för improvisation. Det är inget som stör nämnvärt, gränserna är oftast hyfsat osynliga och actionsekvenserna är så pass intensiva att du inte har tid att klura ut andra lösningar på problemen än de dina vapen ger dig.

Tillräckligt många blybehandlingar av oliktänkare fyller upp din koncentrationsmätare och med en knapptryckning saktas tiden ner och du kan markera en handfull fiender för en stilfull enkelresa till de sälla jaktmarkerna. Förutom revolvrar finns det såklart gevär, hagelbrakare, dynamitkubbar och olika fasta pjäser såsom minigun och kanoner att tillgå under uppdragen.

Avslutningsvis tänkte berätta om favoritupplevelsen från mina timmar med Bound in Blood. Strax efter att jag och min digitala bror stämplats som olagliga befinner vi oss på ett tätt gult sädesfält, väldigt idylliskt och amerikanskt. Tills våra forna kamrater tänder eld på det för att röka ut oss mot en ettrigt smattrande kulspruta. Mot elden ser jag siluetterna av våra jägare och för att inte övermannas smyger jag på huk genom kornen för att överaska dem en och en med ett vasst knivblad i njuren. Tillfredsställelsen när den sista förföljaren käkar smutsig jord är stor och om Call of Juarez: Bound in Blood kan bjuda på ett gäng sådana upplevelser kan jag förlåta konsolflörtande kontroller och en något inrutad spelupplevelse.

Skicka en rättelse