The Witcher 3: Wild Hunt

2015-01-26 20:50

Sedan är jag på Skellige-öarna, dit jag tvärt kastas efter att ha fått frågan av en utvecklare om jag vill ladda ett sparat spel där Geralt blivit lite mer varm i kläderna, både vad gäller erfarenhet och utrustning. Jag kan ju inte gärna tacka nej, men något inom mig vill bara stanna kvar i White Orchard och upptäcka alla hemskheter som lurar där. Men jag tar mig i kragen, allt för konsten!

Den blicken!

Skellige är en sorts blandning mellan Skandinavien och Irland där alla ser ut som vikingar men pratar som James Nesbitt. Mängder av små och stora öar utkastade i ett vilt hav. Där White Orchard gick i gröna, bruna och röda toner, grönska blandat med död och föruttnelse, känns Skellige blått, grått, kallt och friskt. Som hemma! Den makalösa fästningen som blickar ner över fiskarbyn verkar vara ett huvudfäste, och jag ska på fest. Den stora salen är späckad med druckna kvinnor och män, och jag lägger säkert en kvart på att bara beundra och ta in allt. Gillade du katedralen i Assassin’s Creed: Unity? Då kommer du att känna dig hemma här. Jag undrar stilla hur man mödat med att över huvud taget tänka fram allt det här, och ber stilla för att samma möda lagts ner spelet igenom.

Jag slåss mer, här i Skellige. Jag är vanare, Geralt starkare. Jag bemästrar ingenting, men känner mig ändå mer bekväm med pareringar, finter och riposter, snabba stötar efter en lyckad parering som får motståndaren ur balans. Svärdsvingandet känns mer följsamt än i de förra spelen, men här ska sägas att jag spelade med en handkontroll kopplad till PC:n, så jämförelsen är lite orättvis. Innan vi får prova alla olika kontroller ska pc-spelare inte ta mig på orden här.

Det är ingen brist på stora bestar i vildmarken

Jag använder även Geralts witcher-krafter mer. De är bekanta, men känns fräscha. Jag dubbelfintar en inflygande best, sprutar eld på henne, för att sedan löpa fram och stöta svärdet i den störtade kroppen. En knapptryckning fäller upp en hjul där jag kan välja krafter, bomber eller annat, och tiden saktar ner för att ge mig illusionen av reatid och momentum samtidigt som jag har gott om tid att fundera. Menyerna är lättnavigerade, inte särskilt röriga. Men jag brasklappar än en gång – de här är anpassade för en handkontroll. Jag hoppas verkligen att man sitter och filar på ett dedikerat pc-gränssnitt, annars kommer det ta hus i helvete i forumen.

The Witcher 3 tycks vara enormt. Men med storlek kommer som bekant också ett stort ansvar, och med 2014:s alla buggiga storproduktioner i färskt minne känns det som om att spelets mottagande helt kommer att stå och falla med just det, buggarna. CD Projekt var helt öppna med att vi skulle stöta på buggar, på alla plattformar. Och visst fanns de där, från björnen som kastades in genom en låst dörr och tvingade mig att ladda om ett sparat spel, till mannen som bar på en osynlig låda genom staden dag ut och dag in. Och de slumpmässiga låsningarna. Och liket från en stor flygvarelse som liksom släpade sig längs marken. Vägrade ligga stilla. Några tyskar bredvid mig skrockade gott åt just det. Så visst finns de där, buggarna, stora och små, allvarliga och dråpliga. Med bara fyra månader kvar till release väljer jag att tro CDPR när de säger att buggstädning i stort sett är det enda som återstår. För så måste det vara, det kommer bli på håret. En annan journalist tyckte att spelet var i stort sett ospelbart på grund av de många krascherna på hans PS4:a. Andra hade få problem. Jag själv, någonstans mittemellan.

Det här är open world-spelens förbannelse. Det går inte att förutse vad varje spelare ska göra, på varje specifik uppsättning hårdvara. The Witcher-utvecklarna är ute på mycket djupt vatten, och jag hoppas att de är ena baddare på att simma. För det här kommer att bli en kamp mot klockan, en sista strid för att den avslutande delen i Witcher-sagan ska bli just den som slår hela världen med häpnad.

Men jag känner ändå förtröstan när jag säger farväl till Geralt på en Skellige-klippa i gryningen. Havet är mörkt och kallt nedanför mig, vid horisonten syns flera öar som liksom skriker på min uppmärksamhet. Jag tar sats och springer utför kanten, i hopp om att det här kommer att gå bra och att jag inte ska krossas mot de saltstänkta klipporna nedanför.

Vi tar ett litet leap of faith, Geralt och jag, i tron om att de charmiga krigarna på CDPR nog ska ro oss i land.

Fotnot FZ testade The Witcher 3 på en pc med en Xbox One-handkontroll. Jag fick inte göra några ändringar i grafikinställningarna, och jag fick inget svar på om hur de var satta vid spelögonblicket. Jag upptäckte en del problem med pop-in-grafik, men draw distance verkade vara maximerat. Grafiken i gameplay-klippen ovan stämmer väl överens med min upplevelse.

De här specifikationerna var enligt CD Projekt de vi spelade med: