Efter att ha kört vårt förtroende i botten tar Square Enix sats mot en ny framtid för Final Fantasy. Håller det då att första nextgen-satsningen är fyra år gammal?

Dissidia 012 [duodecim] Final Fantasy, XIII-2 och HD 2.5 Remix. #Square Enix är ständiga mästare i kategorin absurda speltitlar. Tyvärr är de inte längre lika bra på att bygga fantastiska spel. Men även de längsta vintrarna dräps till sist av en vår, och när snödropparna slår ut och isen smälter står sagoskaparna redo med Final Fantasy Type-0. Det udda namnet sitter som en smäck, och kanske markerar det forna PSP-spelet även en ny vår för den tärda spelserien?

De brännande intensiva striderna står i centrum.

Faktum är att Type-0 redan är en vinnare. Att släppa det tillsammans med ett exklusivt och tre timmar långt Final Fantasy XV-demo är inget annat än ett genidrag som kommer generera stora pengar. Samtidigt är det tveksamt om Type-0 behöver räddas. Visst, det ser inte mycket ut för världen. Arvet från PSP är tydligt med små rum, kantiga miljöer och få detaljer. Men när jag greppar kontrollen och samtidigt tappar den väcks en nyfikenhet. Den har ännu inte släppt taget.

Ett annorlunda Final Fantasy

Type-0 är ett annorlunda Final Fantasy. Från det grovkorniga och dramatiska introt – blodsplatter och dödsångest – till själva kärnan av spelmekaniken är det svårt att känna sig hemmastadd. Jag gillar det. Att Square Enix valt att kliva ur trygghetszonen är en bra nyhet för alla och banar väg för outforskad mark. Visserligen finns klassiska byggstenar ingjutna i grunderna, så som Nomuras trötta karaktärsdesign, en man som heter Cid, 16-åriga hjältar, luftskepp och en comebackande världskarta (!). Men där det verkligen gäller, i spelmekaniken, är mycket annorlunda.

Du spelar som en av det fjorton man starka karaktärsgalleriet, varav två slåss vid din sida. Alla är från samma skolklass och har sina särskilda styrkor och vapen. Jag börjar som Ace, som passande nog har flera ess i rockärmen. Han kastar sylvassa spelkort på jätterobotarna. Glöm turordningsbaserade strider för här är tempot, liksom kameraåkningarna, hisnande. Att markera fiender är därför inte bara smart utan direkt avgörande. Detsamma gäller tajmingen. Vid särskilda tillfällen dyker gula eller röda sikten upp varpå jag får chansen att antingen dräpa eller orsaka stor skada. Det är mycket tillfredsställande.

Sagan om världskartans återkomst.

Och när jag tror mig ha greppat upplägget kastas jag med huvudet före in i ett nytt. Type-0 delas in i både obligatoriska och valfria uppdrag, och ett av de senare ställer mig inför flera småstäder på världskartan. Jag intar dem genom att dirigera mina trupper rätt, kryddat med de typiska striderna, vilket känns både simpelt och roligt. Å andra sidan är detta det första av sitt slag och jag undrar vetgirigt vart vägarna bär hän efter detta.

Nyfikenheten far som en röd tråd genom min en och en halv timme långa testsession. Det är inte berättelsen som gör mig taggad. Premissen ”De blåhåriga tonåringarna räddar världen!” har gjorts gång på en annan. Snarare är det spelet Type-0 som väcker vetgirigheten. Och den kan inte ens ett kufiskt spelnamn dräpa.

Skicka en rättelse