Det gruvligt otäcka Amnesia var en minst sagt minnesvärd skräckupplevelse. Den här gången byter Frictional Games ut fuktiga gamla slott mot fuktiga science fiction-korridorer under havet. Vi har dykt ner och testspelat Soma.

Du vaknar upp i ett mörkt rum. Ingenting känns bekant. Kall metall omger dig, och allting är oroväckande fuktigt. Vad värre är – det är knäpptyst. Ingen svarar när du frågar vad som försiggår. Orden försvinner in i mörkret och förblir hängande i luften. Det röda ljuset från en strömbrytare är det enda som hindrar rummet från att vara helt höljt i dunkelt mörker. Du drar i spaken och hoppas att allting bara är ett dåligt skämt, eller en mardröm.

När ljuset slås på lindras dock inte oron. Överallt syns tecken på en katastrof. Allt är nedgånget, trasigt och främmande. Överallt metall, överallt rost. Tjock olja rinner som blod ur revor i väggarna. Men här finns inget liv. Och det är ingen dröm. Vad som händer är väldigt oklart, men vad som däremot är smärtsamt uppenbart är att detta är din nya verklighet.

Japp. Nog är det en skräckkorridor alltid.

Soma inleds med ett Philip K. Dick-citat – ”Verkligheten är det som, när du slutar tro på den, ändå inte försvinner”. För en gångs skull i spelsammanhang ett väl valt litterärt citat som säger något om spelets tematik. I rollen som Simon måste du bena ut och försöka förstå en verklighet som känns högst overklig, men som icke desto mindre är dödligt närvarande och omöjlig att fly undan.

Jag, plåtnicklas

Simons bakgrund är medvetet svårtydd, men kommer garanterat att utvecklas mer senare i spelet. Under den inledande tredjedel av spelet jag testade ges mest små glimtar och ledtrådar som tycks peka mot något större. #Amnesia: The Dark Descent hade samma sorts berättande, där mer och mer avslöjades om huvudpersonen under spelets gång. Berättelsen i Amnesia var förvisso ganska ointressant – vilket inte gjorde så mycket eftersom det var fullständigt makalöst som skräckspel. Det var kvävande, panisk skräck från första till sista stund. Exakt varför du befann dig i det där kråkslottet var mindre viktigt.

Den här roboten mår inget vidare.

I Soma är berättelsen mycket mer i centrum. På så vis påminner det mer om Amnesia-uppföljaren A Machine for Pigs. Simon är för det första ganska pratglad, både i monolog- och dialogform. Men framför allt så är det centrala mysteriet betydligt mer utvecklat och genomtänkt i Soma. I mångt och mycket är det en slags skräckvariant på klassiska Philip K. Dick-teman om identitet, minne och vad som skiljer människa från maskin. Den som läst Do Androids Dream of Electric Sheep eller sett Blade Runner (eller läst i princip vilken som helst av Dicks bästa noveller) kommer känna igen tankegodset i Soma.

Tidigt stöter du på robotar som inte alls ser verkligheten så som du ser den. De uppfattar sig själva som människor och förstår inte alls vad Simon snackar om när han påpekar att de är gjorda av metall. Ofta är de skadade, och ber förtvivlat om din hjälp. Ofta behöver du dock snarare skada dem ännu mer för att ta dig vidare, vilket är tämligen groteskt.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse