Vår våldsamma väg till den första bomben gick för vår del relativt smärtfritt. Jag höll mig tätt bakom herr Ubisofts sköld, medan de två andra följde strax bakom. Väl framme skulle vi armera en desarmerare (för så gör man) som vi sedan skulle skydda i en minut, och det var nu Terrohunt visade upp sin intensiva sida.
De tidigare spelens Terrorist Hunt har alltid varit lite mer avslappnande än resten av spelet, men AI- motståndarna i Siege är inte att leka med. De är fullt medvetna om spelets flexibilitet, och tvekar inte att utnyttja alla tänkbara anfallsvägar. Medan ett par fiender uppehöll oss med en eldstrid genom rummets två dörröppningar rappellerade andra sig in genom fönstrens bakom oss samtidigt som ytterligare en grupp sprängde hål i en vägg, kastade in en rökgranat och anföll oss från andra sidan rummet. Jag själv sköt ut genom en skottglugg jag gjort i en vägg intill.
Vapnens rekyl är mer påtaglig nu än i alfan.
När röken till slut lagt sig, bomben desarmerats och de flesta anfallarna besegrats låg två av mina lagkamrater halvdöda på golvet bredvid mig. Vi spelade på hard, den näst högsta av spelets svårighetsgrader, vilket är mer än svårt nog med tanke på att en av oss fortfarande inte tagit sig in i huset och istället spenderat de senaste tio minuterna klättrandes upp och ner på taket. Den högsta svårighetsgraden realism lär glädja de nostalgiker som saknat de gamla goda dagarna då ett skott var nog för att sänka både spelare och fiender, men kräver med största sannolikhet ett fulltaligt lag på fem personer. AI-kompanjoner är aldrig att lita på.
[center]Halvdöda lagkamrater[/center]
Vi klarade till slut uppdraget, trots allt, och den fjärde av oss journalister visade sig vara en fullt duglig lagmedlem när han till slut hittade in till oss. En del av mig ångrar att jag inte tog hans visitkort för nöjet att läsa (med Google translate som mellanhand) om hur Rainbow Six: Siege lägger mer fokus på trädgårdsäventyr än taktik, men han försvann innan jag ens hann se hur han såg ut. Istället får jag se fram emot nästa månad, då den stängda betan slår upp portarna, eller kanske snarare öppnar dem försiktigt på glänt. Ubisoft har lovat elva banor och fler mål än att bara desarmera bomber, något som lär behövas i längden.
Lagarbete är viktigt, särskilt i de högre svårighetsgraderna.
Ett spel med en så världslig setting som Rainbow Six: Siege verkar mindre spännande i textform än det egentligen är, tack till stor del vare de ännu mer världsliga ord som måste användas för att beskriva det. Ord som konsulat, plywood och till och med C4 är långt ifrån lika spännande som rymdstation, mithril eller blåvalsinvasion. Ändå är det bland det mest lovande jag spelade under hela E3. En uppfriskande taktisk upplevelse någonstans i gränslandet mellan gamla #Rainbow Six, #Counter-Strike: Global Offensive och #Battlefield, men med en alldeles egen intensitet.
