Revolutionärer i storbolagskostym – hur ser sådana ut? Vi har undersökt saken.

Homefront fick ganska blandad kritik när det släpptes, men det var tillräckligt omtyckt för att en uppföljare skulle utannonseras. När THQ gick i konkurs blev det dock högst osäkert om vi någonsin skulle få fortsätta kämpa mot koreanska invasionsstyrkor på amerikansk mark.

Efter många om och men har dock releasen spikats till 2016, utvecklingen fortsatt och vi har sett Homefront: The Revolution visas upp i all sin brunsjaskiga prakt. Utvecklarna har tagit fasta på hela gerillakonceptet, vilket på förhand är det som ser mest lovande ut med det här spelet.

Mad Max, är det du?

För att överleva gäller det att göra som Little Mac i gamla Punch Out – slå till och sen snabbt hoppa ur vägen för inkommande vedergällningar. När du anfaller fienden tar det nämligen inte lång tid innan de kallar in överväldigande förstärkningar. Innan det sker måste du snabbt och effektivt klara av dina uppdragsmål och sedan fly hals över huvud innan du blir omringad och nedmejad.

Jag får erfara detta väldigt snabbt när jag testat spelet. Jag tar nämligen inte varningarna från utvecklarna på allvar. Jag är en van fps-spelare, trots allt. Klart jag vet vad jag gör. Ett antal nederlag senare tvingas jag omvärdera min taktik.

Hela konceptet, och framför allt det flitigt återkommande motivet med rebeller som höjer sina vapen mot skyn i trotsiga poser, gör nästan ögonen tåriga av alla lökdoft. Ändå blir det idel förvånade miner när jag nämner 80-talsaction som Red Dawn som möjliga referenser för spelet. Ambitionerna är högre än så, tydligen.

Istället nämna Che Guevara, George Orwell och det amerikanska revolutionära arvet som de stora inspirationskällorna. Homefront: The Revolution utspelar sig nämligen i Philadelphia, den amerikanska revolutionens hjärta en gång i tiden.

Lite glimtar i ögonen hade inte skadat.

Jag kan uppskatta att utvecklarna tar sitt spel på allvar, men lite glimtar i ögonen hade nog inte skadat i det här fallet. Det är nämligen inte helt lätt att ta det revolutionära poserandet i spelet på så mycket allvar som det kanske förväntas av oss. Osten försvinner inte bara för att den begravs i allvarliga miner och realistiska, brunrostiga miljöer.

Är Homefront: The Revolution kul att spela då? Jovars, av det jag fick testa visar det upp viss potential ändå. Som hjälp i amerikanernas kamp mot den koreanska överheten (bara det är en komisk mening) finns det gott om hemmasnickrade verktyg och vapen. Bomber fasttejpade på radiostyrda bilar, till exempel, är himla effektivt mot bepansrade bilar. Du kan också kombinera olika sorters prylar, sprängmedel och annat för att få fram redskap för alla möjliga och omöjliga situationer.

Även vapnen kan mixtras med genom att hänga på eller plocka bort delar som sikten, grantatkastare och annat från dem. Genom att plocka upp ritningar kan du också bygga om vapnen så att de får alternativa lägen. Min hagelbrakare kan jag till exempel med ett knapptryck göra om till en eldbollspottande dödsmaskin när jag så vill. Variationen i våldsverkandet ser ut att bli god, helt enkelt.

En del av prylarna kräver mer träning och timing än andra att använda. Jag hade lite svårt att lyckas med konststycket att hacka de otroligt jobbiga spaningsrobotarna som patrullerar gatorna. Om en sådan får syn på dig är du nämligen så gott som rökt om du inte lyckas fly i tid. Men om du hackar dem kan de användas för att till exempel slå ut irriterande och dödliga prickskyttar som gömmer sig på hustaken här och var.

Vem är den här mannen, och varför sportar han kilt?

För att känna dig som en riktig gerillasoldat behöver du så klart lära dig de öppna miljöerna för att till fullo kunna planera och utföra fungerande taktiker och få ut det mesta av spelet, och det hann jag så klart inte riktigt med. Det finns ett nätverk av tunnlar mellan de olika områdena, och här och var finns ammunitionsdepåer, motorcyklar och annat som kan rädda livet på en i tajta lägen.

Känslan av att vara en kugge i ett större skede kan också vara något intressant. Du är långt ifrån någon enmansarmé. Ditt jobb är att tända gnistor som dina rebellkamrater kan agera på. I takt med att du låser upp så kallade strikepoints på kartorna blir rebellnärvaron starkare och kan hjälpa dig i kampen.

Du är en ledarfigur och viktig kugge, men fortfarande en kugge i ett större maskineri. Det är i alla fall tanken. Förhoppningsvis lyckas utvecklarna bibehålla den känslan under spelets gång när du kämpar dig igenom Philadelphias olika stadsdelar för att störta förtryckarna.

Det området jag får röra mig i är ett sönderbombat industriområde, men det ska finnas gott om olika sorters stadsmiljöer att utforska och befria i det färdiga spelet. Om Homefronts version av Philadelphia är en stad värd att rädda får vi veta nästa år.

Skicka en rättelse