CD Project Red har all anledning att vara stolta. Att deras senaste spel var ett av de bästa rollspelen i mannaminne och därför prisats oändligt av både journalister och spelare har knappast gått dem obemärkt förbi, och ingenstans märks det tydligare än i den första betalexpansionen till The Witcher 3.

Hearts of Stone osar nyfunnet självförtroende.

Bara en kort stund in i min tre timmar långa spelstund på plats i CDPR:s Warszawa-högkvarter, lovar en av expansionens huvudkaraktärer mig ett äventyr jag sent ska glömma, och jag har svårt att inte se en självbelåten författare i den mystiskt leende Gaunter O’Dim. Enligt Mikołaj Szwed, lokaliseringsproducent till Hearts of Stone och storyproducent till Wild Hunt, kan det ligga något i min lilla konspirationsteori.

– Du kan nog ha rätt i det. Om jag känner författarna rätt tror jag nog att det kan ha varit avsiktligt, för att förmedla hur de känner inför att skriva berättelsen till Hearts of Stone. De älskar att inkludera metakommentarer och referenser, och det vore inte olikt dem. Spelarnas feedback har ju gjort att vi var jättenöjda med The Witcher 3, men samtidigt är vi inte en sådan utvecklare som bara sitter på arslet och gör ingenting.

Innan jag fortsätter måste jag snabbt bara få påpeka att han oöversatt sade ”We’re not the kind of company that tries to just sit on their lars”, och att detta från och med nu är mitt nya favorituttryck.

De mer uppmärksamma bland er kanske känner igen namnet Gaunter O’Dim från jakten på Yennefer alldeles i början av The Witcher 3. Geralt träffar honom i ett värdshus i White Orchard, och efter en kort men enigmatisk konversation (kolla in videon nedan) försvinner han i tomma intet och syns aldrig till igen – förrän nu.

När jag i början av Hearts of Stone befinner sig i en lite extra knepig och livshotande knipa ombord ett skepp med destination Ofier (det vill säga väldigt långt bort) visar han sig återigen och erbjuder sig att rädda mig, men inte gratis. Mina två resterande timmar med expansionen, och förmodligen många fler därefter, spenderas således i hans tjänst. Och vilken spännande tjänst det är!

I centrum står banditledaren Olgierd von Everec, lika extravagant som hänsynslös, och hans gäng hipsterbanditer vid namn ”The Wild Ones”. Via en notis på en anslagstavla alldeles i början av expansionens tio utlovade timmar (känner jag CD Project rätt blir tio timmar lätt tjugo) hänvisas jag till ”hans” herrgård i det nya området nordöst om Oxenfurt där saker och ting, utan att avslöja alltför mycket, inte riktigt är som de verkar.

Det är med andra ord som vilken dag som helst i The Witcher 3, och det på helt rätt sätt. ”Mer av samma” har aldrig varit en större komplimang än här, och innan jag vet ordet av är jag ute på äventyr minst lika minnesvärda som många av originalets fantastiska, större sidospår. Jag klättrar på uppdrag av Olgierd glatt ner i Oxenfurts kloaker, hugger euforiskt itu ett par Drowners och söker lite väl begeistrat efter det människoätande monster jag anlitats för att döda. Jag följer slemspår, hittar lik, och stöter på en gammal vän, i frasens båda bemärkelser.

Även om CD Project fortfarande förlitar sig lite väl mycket på ”Witcher sense”-funktionen (mer av samma var det, ja) märker jag när jag spårat monstret till dess lya att deras självsäkerhet inte varit ogrundad. Vad jag hittade där nere i kloakerna låter jag vara osagt, för äventyren i The Witcher 3 upplevs bäst själv, men låt det vara sagt att CD Projects unika tolkningar av europeisk folktro aldrig upphör att fascinera och förvåna, och på många sätt tar Hearts of Stone ut de kreativa svängarna ännu mer än originalet.

– Vi har självklart Andrzej Sapkowskis böcker som grund, säger Szwed. Men vi tycker väldigt mycket om att göra vad vi kallar för postmoderna tolkningar av klassiska sagor och väsen, och Hearts of Stone är inget undantag. Mycket är baserat på en klassisk polsk berättelse som heter Pan Tvardowski, men med vår egen twist och vår egen stil. Olgierd själv är baserad på en bok som råkar vara obligatorisk läsning i grundskolan här.

Pan Twardowski, för er som inte kan allt om polska artonhundratalsballader, handlar om en adelsman som säljer sin själ till djävulen i utbyte mot magiska förmågor, och visst finns här tydliga paralleller till den andeliknande Gaunter O’Dim och Olgierd von Everec. Men inspiration har även hämtats österifrån, och för en av expansionens nya funktioner står en Runewright från Ofir, ett land med vita hästar med svarta ränder där alla tydligen pratar som Yoda. Han ska enligt utsago kunna hjälpa spelaren smida ord genom att kombinera olika runor som spelaren sedan kan använda för att göra extra kraftfulla vapen och rustningar, men jag själv var för upptagen med att slåss mot trollkarlar, överleva skeppsbrott, flytta hus och gå på bröllop med spöken för att bry mig om att optimera min utrustning.

Varje äventyr behöver sina lugnare stunder, och ingen session i The Witcher 3 är komplett utan ett parti Gwent. Eller två. Eller sjuttiofem. Mina polska värdar måste känt till mitt beroende, för kortspelet lyste med sin frånvaro under min tid med spelet. Underligt, kan tyckas med tanke på likheten mellan namnet på expansionen och namnet på ett visst populärt digitalt kortspel.

– Visst är det så att The Witcher 3 är ett jätteroligt minispel som vi utvecklat till vårt kortspel? skämtar Szwed. Det kommer finnas en hel del nya motståndare, och tio nya kort. Vilka de är kan jag inte säga.

En observant spelare kan gissa sig till åtminstone tre nya hjältekort baserade på Gaunter O’Dim, Olgierd och Shani, en karaktär från böckerna och första The Witcher som gör nu officiellt comeback här.

Men med eller utan Gwent tog mina tre timmar med Hearts of Stone slut alldeles för fort. Det här är The Witcher 3 i fortsatt toppform, och CD Project Red har all anledning att vara självsäkra. Det nya karaktärsgalleriet är minst lika fängslande som det gamla, de nya fienderna lika fascinerande och de nya äventyren lika spännande. Jag vet fortfarande inte hur de lyckas med allt detta på samma gång, men en sak är säker:

– We’re not the kind of company that tries to just sit on their lars.

Skicka en rättelse