Ovan ytan har det gått två år sedan vi senast besökte Rapture men i staden på havets botten har tio år passerat och innevånarna är galnare än någonsin. Vi tog på oss dykardräkten och avlade ett besök.

Hur mycket vill du egentligen veta om händelserna i #Bioshock 2? Vi har upplevt spelets första tre nivåer och även spenderat en del tid i multiplayerläget, vilket känns allt annat än ihopslängt. Förutsatt att du inte är känslig för spoilers så dyker vi ner.

Under de tio åren har det hänt mycket i staden som skulle vara en fristad för den kreativa eliten, men som föll på människans sämsta egenskap - girighet. Efter Andrew Ryans död blev läget inom kort instabilt, speciellt eftersom tillgången på Adam snabbt blev sämre när Bridgette Tenenbaum tog sina drogsamlande flickor till ytan i slutet av det första spelet. En ny ledare, Sofia Lamb, stiger fram ur Ryans skugga och med närmast religiösa medel försöker hon styra de allt galnare invånarna.

Muckaru med mej bussar jag storesyrran påre!

Jag vaknar i en vattenpöl och desorienterad börjar jag sakta röra mig framåt. Tyngden av den stora dykardräkten känns och den stora borren glänser av den ständiga vätan. Jag är den första Big Daddyn. Det tar inte lång tid innan jag har en kanyl i armen och får min första plasmid, elektricitet, och i samma stund möter jag min främsta antagonist. Jag ser henne hoppa mellan pelarna i ett badhus i en egenknåpad dykardräkt och när en Little Sister

försöker förklara att jag måste hitta det barn jag förenades med under skapelseprocessen blir hon genast aggressiv och plockar upp den lilla flickan och sticker. Hon var själv en samlare som ung men när hon nådde puberteten hade hon inte längre någon given plats i Raptures depraverade ekosystem. Därför såg hon till att skapa en ny roll, det är hon som för bort barn från ytan så att de kan tillgodose efterfrågan på den blå drogen i staden.

Nere på botten är allt toppen

Bortrövandet har fått fru Tenenbaum att återvända till det helvete hon var med och skapade och det är genom henne vi får veta vad som försiggår. Jag vill inte berätta mer än så, gillade du storyn i det första spelet kan jag nästan garantera att du kommer att spinna som en katt under inledningen, speciellt när du kommer till det tredje området som i form av ett nöjesfält ger en härlig inblick i Andrew Ryans vision.

Koden jag har spelat är fortfarande en tidig version och om vi bortser från problem med att ladda texturer (någon som Unreal Engine 3 ofta dras med) har designen och grafiken i mitt tycke förbättrats. De tio åren av galenskap har såklart tagit ut sin rätt och staden känns än mer sliten och trasig. Samtidigt möts jag av fler öppna ytor och framförallt fönster ut mot den tryckande vattenmassan. Under långa perioder i det första spelet kunde jag glömma bort att jag befann mig på havets botten men nu tycker jag att det är ständigt närvarande, om inte direkt synligt så via läckage. Jag möts också av mer färg än tidigare, vackra koraller har börjat växa på väggarna och jag får en märkligt mysig känsla, trots dekadensen (eller är det tack vare?). Eftersom jag bär en klumpig dykardräkt kan jag även vistas utanför staden och vandringarna har hittills varit en mäktig upplevelse som gör det lättare att visualisera det gigantiska bygge som Rapture faktiskt är.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse