Så står jag i en mörk korridor igen, min rörelsesensor piper som besatt och i skuggorna lurar något som bara HR Giger kan designa. Jag tänker dock inte låta mig bli ett smörgåsbord för någon av de två raserna som fötts med för många käkar. Ät bly och napalm, utomjordingar!

Det första #Alien versus Predator blev en succé, få spel vid den tiden erbjöd så pass olika spelupplevelser som de tre raserna medgav och många var vi som besudlade underkläderna på grund av något så enkelt som ett pip. I slutet av februari släpps det tredje spelet och efter att #Monolith fick skrämma oss i #uppföljaren från 2001 är det återigen #Rebellion som ligger bakom den intergalaktiska trekanten. I oktober fick vi testa flerspelarläget på konsol men nu har vi spenderat tid med de tre solokampanjerna med mus och tangentbord.

Eftersom jag är född med det ynkligaste av harhjärtan tyckte jag att det var lika bra att få det värsta överstökat, varför jag sparkade igång kampanjen med människornas öde. Det tar inte lång stund innan den grupp soldater jag tillhör splittras och jag befinner mig ensam i mörkret med bara mina vapen och den förbannade rörelsesensorn som sällskap. Gissa om den börjar låta?

Intergalaktisk trekant

Rebellion har insett vad det ljudet gör med spelarnas puls och de använder det friskt i början, nästan lite för ofta så att jag nästan önskar att det ska dyka upp ett dregglo i siktet på mitt gevär. Det tappar därför lite av effekten när jag efter ett tag nästan tar för givet att det är tomma hot och inte ett stundande våldshångel - jag tog på mig vuxenblöjan helt i onödan. Soldatäventyret känns heller inte så annorlunda mot många andra shooters idag, jag börjar kunna det här med att skjuta med gevär och lösa enkla pussel som involverar batterier som ska bäras någonstans.

Predator - seg som ljuvlig kola

Farhågorna om att det är segt att spela som predator både besannas och krossas, om vartannat. Medan människokampanjen handlar om att skjuta på allt som rör sig är spelupplevelsen som rovdjur lite långsammare, lite mer beräknande. Du uppmanas att lurpassa på patruller och du kan få enskilda individer att titta bort för ett ögonblick så att du kan slita ut ryggraden på hans kamrat ostört. Axelkanonen är också tillbaka men det är hyfsat snålt med energi till den så den används mestadels när du blir upptäckt och måste eliminera en grupp fiender snabbt. Senare får du även tillgång till den välvässade frisbeen som du kan styra med hjälp av axelstrålarna.

Många är oroliga över att rörelserna ska vara sega och det stämmer, delvis. Håller du in shift får du en visuell markering på vart du kan hoppa, till exempel upp i träd eller till en avsats. Banorna är ofta designade så att du kan ta dig runt obemärkt och slå till när ditt byte minst anar det. Trevligt. Förhoppningsvis trimmar de ner animationen som triggas när du landar, i den version vi spelade var den lite för långdragen och gjorde det omständligt att ta sig runt snabbt.

Vad dregglar mer än hungrig hund?

Slutligen fick även testa livet som den enda kända livsform som dregglar mer än en St Bernhardshund i närheten av ett köttben. De tre kampanjerna snirklar sig kring varandra och vi får se olika vinklar på det som sker i storyn och faktiskt verkar alien-delen vara mest intressant. Vi får veta att Weyland-Yutani försöker avla fram bitglada E.T:s som de kan styra och du spelar som en av de mer lovande prototyperna. När din drottning kallar släpper dock deras kontroll och du flyr från avdelningen, inte utan att mumsa på ett par forskare på vägen. Det är fortfarande förvirrande när väggar och tak blir golv men Rebellion har gjort ett par välkomna ändringar.

OMG WTF BBQ!

Precis som med predatorn kan du få fram lämpliga transportmål genom att hålla in shift, då markeras ventilationshål och med en knapptryckning hoppar du dit och kan på så sätt undvika förföljare snabbt. Skuggor har också fått en betydande roll, du syns knappt i mörkret så det blir viktigt att förstöra ljuskällor. Med shift nedtryckt kan du även markera mål för en hoppattack, vilket även rovdjuret kan göra men de smidiga utomjordingarna har betydligt längre räckvidd.

De totalt sex banorna, två till varje smak, lämnar ett något blandat intryck. Jag var faktiskt tvungen att sparka igång demot av Aliens vs Predator 2 för att få lite perspektiv på vad som har hänt på nio år. Självklart går grafiken knappt att jämföra, trots att vår förhandskod inte tillät något annat än lågupplösta texturer känns miljöerna och karaktärerna lovande. Skrämselmässigt fick jag faktiskt mer puls som soldat i föregångaren men att spela som alien och rovdjur är smidigare och mer unikt, alla tre raser har sitt sätt att ta sig an fienderna på. Jag har svårt att tro att titeln blir nominerad till årets spel men älskar du de två första delarna lär detta tillgodose dina behov av att bita eller slita av huvudet någon.

» Läs våra intryck från flerspelarläget

[video=4282]

Skicka en rättelse