Sandlådan har fler explosiva leksaker när Rico Rodriguez räddar världen igen. Vi har provspelat de första timmarna av Just Cause 3.

Plastmusik, söndersprejat hår och vulgära kläder. 80-talet var måttlöshetens decennium, där allt nytt testades till max. Ingen frågade om en lugg kunde bli för hög, ett trumljud för syntetiskt eller en skinnkil vid jeanshöften för skitful.

Actionfilmerna levde också det här gränslösa livet, men samtidigt var de hårt mallade. Ensamvargar med halvgudalik styrka skipade explosiv rättvisa, alternativt var det småväxta men beslutsamma tonåringar som med tydlig moralisk kompass och intensiv träning rev ondskans imperium. Mot alla odds, förstås – tydlighet var noga på 80-talet. Ta martial arts-filmen No Retreat, No Surrender – ett skolboksexempel där till och med Cocobahia-läsken du sköljde ner filmen med fattade vem den skulle heja på.

Rättvisa à la 80-talet.

När 90-talet trängde sig på försvann dessa övertydliga actionhjältar, åtminstone från videobutikernas entréhyllor. Men de hittade en ny hemvist i spelvärlden. I mitt tycke passar de bättre där, inte minst i Just Cause-serien som tar sig an den här svartvita världen med en absolut nödvändig glimt i ögat. Utan den skulle Just Cause vara en Roger Moores Bond utan humor, eller Stallone-filmen Cobra utan våld.

Den nödvändiga glimten i ögat

Rico Rodriguez står på flygplanskroppen. Eld- och rökstrimmor avslöjar varifrån på marken fienden skjuter mot planet. Jag styr siktet dit, Rico hivar upp raketgeväret på axeln och sekunder senare exploderar otyget, och piloten kränger planet mot nästa irritationsmoment. Jag tänker för mig själv att det här är många gånger roligare att titta på när Bruce Willis eller Van Damme gör samma sak.

Wingsuit är en av nyheterna i Just Cause 3.

Trots mina heroiska insatser med granatgeväret tar flygplansfärden slut redan i luften, och några minuter senare har jag fallskärmat, änterhakat, sprängt och skjutit mig fram till min startplats i #Just Cause 3-världen. Där väntar mig ett par timmar i den actionsandlåda som blivit #Avalanches främsta signum. Jag befriar småstäder: går in, skjuter den kanonmat som villigt gör sitt jobb, öppnar portar med änterhaken, binder ihop soldater med fordon, snor helikoptrar i luften och njuter av det välkända underhållningskaoset.

Utmaningarna kan bestå av att röja fyra såna här stationer på tid.

Samtidigt som jag bockar av todo-listan undrar jag om delmål som att riva två högtalarstolpar och spränga statyer kommer vara lika kul när stad nummer 20 ska befrias. Möjligen varierar Avalanche målen ju fler städer du befriar, men under mina timmar med Just Cause 3 hinner jag bara liberalisera ett fåtal banditfästen.

Men vid sidan av huvudstoryn finns utmaningar att sysselsätta sig med. Fixa slalombanan med nyheten wingsuit, och lär dig snabbt att du måste vara väldigt mjuk med kontrollen för att inte Rico ska skopa upp ett redigt lass jord med käften. Eller kör en sprängmedelsfylld bil i hög fart mot en byggnad och kasta sig ut i lagom tid för att se den magnifika explosionen. #Flatout möter Speed, typ. De här utmaningarna ger poäng som brukas på att skaffa och uppgradera utrustning, t.ex. upp till tre fästpunkter för änterhaken.

Arkitekt Rodriguez lägger sista handen vid brobygget.

Mot slutet av spelsessionen får jag testa ett savegame med nästan alla extragrejer tillgängliga. Målsökande granater gör ingen utom fienden besviken, och Just Cause 3 framstår som den 80-talsanstrukna lekstuga jag hade hoppats på. Det känns som ett putsat #Just Cause 2, med samma råa röj, grovhuggna kontroller och lökiga dialog. Det ska bli ett nöje att ta reda på om konceptet håller för ett helt spel en gång till.

Skicka en rättelse