FZ spelar Battlefield 1, och första intrycken är en återgång till det som fick oss att älska Battlefield från början.

Redan när larvfötterna gnisslar igång och flera ton metall börjar maka sig ut på slagfältet känns det som att vara tillbaka i de allra första #Battlefield-matcherna. Synfältet är begränsat och det tar smärtsamt lång tid att ladda om. Kanonen kan inte snurra 360 grader så blir jag förbikörd av ett snabbare fordon får jag försöka knöla runt hela plåttingesten.

Trögheten skapar en känsla av tyngd men framförallt utsatthet. Den uppmuntrar mig sikta mer varsamt, vårda varje skott. En miss blir så kostsam. Att vi befinner i det moderna krigets vagga märks också på infanteriet vars vapen ännu inte gått igenom decennier av effektiviseringsprocesser. Visst, det finns automatvapen men de är inte särskilt träffsäkra och de semiautomatiska gevären är så pass långsamma att varje skott räknas. Eldtriderna känns mer gentlemannamässiga, och faktiskt mer skillbaserade.

Battlefield 1 speglar det moderna krigets barndom, fast inte nödvändigtvis historiskt korrekt ner i minsta detalj.

Även flyget påverkas såklart. Det finns ingen radar eller målsökande robotar. Du har en kulspruta i nosen och i bästa fall en polare med en mer rörlig sådan i aktern. När du spawnar på ett fordon väljer du typ: attackplan, bombare eller jaktplan. Det är bara den senare som med sina snabba svängar är hyfsad på dogfighting, men inget av dem är särskilt raskt. En loop får ofta motorn att hosta. Skulle du behöva lämna planen och dingla ner till marken i fallskärm gör du det som pilotklassen vars beväpning är betydligt sämre än assault, medic, support eller scout. Samma gäller pansarfordonsförarna. De kan förvisso laga sin metallbest men de är avsevärt sämre rustade för strider utanför plåtväggarna.

Låg fart, inga hjälpmedel – vi gillar!

Jag gnällde lite på förstörelsen i mitt första intryck från #Battlefield 1 (se det här), men jag vill poängtera att den är tillbaka på samma nivåer som i #Bad Company-serien. Nu går det verkligen att jämna de de flesta hus med marken, gärna med ett par välriktiade pansarskott men också med flygplansbomber. Den kanske allra största förstörelsefröjden får man när det gigantiska luftskeppet går i backen i ett brinnande moln och förstör eventuella byggnader som råkar vara i vägen. Dess stålskelett ligger kvar i stora högar som blockerar vägen och svart rök täcker ett stort område, något som förändrar slagfältet rejält runt en kontrollpunkt.

Det nya vädersystemet har också stark effekt på upplevelsen. Regnet sätter en väldigt dyster stämning när du springer bland skyttegravar och ruinerna av den franska byn St Quentin. Mest påtaglig är dimman som verkligen gör livet svårare för skarpskyttar. Istället blir det fasligt roligt att överraska folk med en bajonett i njuren.

Mäktigt är bara förnamnet.

Battlefield 1 tar avstamp i Första världskriget med sina miljöer, vapen och fordon, men är långt ifrån ett realistiskt spel. Fokus ligger på gameplay och det blir kanske som mest tydligt när hela vårt lag befinner sig på luftskeppet. Några har lyckats bemanna de fasta kanonerna men resten av oss springer runt på ballongens ovansida för att sedan slänga oss ut i luften och dala ner med våra fallskärmar. Sjukvårdarnas små hälsoboostar har blivit smått magnetiska och har en förmåga att flyga fram till kamraten du siktar på. Kanske hade man kasta prick-tävlingar som högsta nöje i värnen under 1900-talets början. Små detaljer som går ifrån alla ambitioner att vara verklighetstrogna, men som jag välkomnar.

För helt ärligt väljer jag ett roligt spel framför ett historiskt korrekt. Och Battlefield 1 känns redan nu som en återgång till det som fick många att älska Battlefield-serien från början.

Skicka en rättelse