Det blir knappast mer personligt än att slå någon i ansiktet med ett bredsvärd.

Det finns en särskild plats i mitt annars blödiga hjärta för köttiga spel. Quake Killer Mod var standard på nullmodems-lanen under 90-talet och #Soldier of Fortune en större snackis än milleniebuggen när det begav sig. #Carmageddons fullständiga förakt mot såväl boskap som fotgängare.

Nu kanske du sitter där och tänker “vilken våldsperversion!” men jag har sedan länge insett att det inte är blodskvättet i sig som lockar i dessa spel utan känslan av kraft. Den känslan som gör den dubbelpipiga hagelbrakaren i #Doom 2 svåröverträffad. Eller hur en raket får motståndaren att flyga iväg i #Quakeworld.

Många fightingspel har en rå tyngd men i actionspelsvärlden är det få titlar som lyckas förmedla samma kraftfulla momentum. Särskilt de som lägger ner skjutvapnen för att satsa helhjärtat på närstrid. #Chivalry, som började som en modifikation till Half-Life 2, var ett lysande undantag, likaså svenska #War of the Roses.

#For Honor ser ut att bli nästa plåtklädda knytnäve i plytet.

Det var en udda fågel på förra årets E3-mässa. Det kändes som ett oväntat inslag från ett Ubisoft som de senaste åren ofta kört säkra kort i etablerade varumärken och serier. Här ställs vikingar mot riddare och samurajer, och vice versa. Det finns någon form av story där i bakgrunden men det jag går igång på är systemet som gör duellerna så intressanta.

Det var inte så mycket ridderlighet när riddare slogs

Slagfältet är strösslat med fiender du mer eller mindre kan slå dig igenom utan närmare eftertanke men när du ställs mot en likvärdig krigare krävs koncentration, timing och fingerfärdighet. Oavsett om du håller i en katana, en massiv stridsyxa eller ett bredsvärd måste du ändra fattning utifrån hur din fiende attackerar. Om en ursinning samuraj gör en svepande rörelse från höger måste du sett till att hålla ditt vapen till vänster, och tvärtom. Du måste hela tiden läsa av din motståndares rörelser, båda för att kunna parera effektivt men också för att veta när du själv kan få in ett hugg.

Lägg till lätta och tunga attacker, duckande och parerbrytande sparkar och slag och du får ett stridssystem som är mer taktik än knapphärjande. När fiendefloran består av allt från kvicka krigare med bamburustningar till kraftiga riddare klädda i plåt blir varje envig annorlunda. De två bataljer jag fick uppleva visade också prov på variation. Jag började i försvaret av en typisk medeltida fästning där fienderna vällde över murkrönen och till slut invaderade själva borggården. När jag stod inför min sista fiende var rustningen färgad av blod och min hjälm prydd med ett långt jack rakt över visiret. Skadorna reflekterar de jag fått under fighterna och jag ser verkligen sliten ut.

En landstigning i Normandie på vikingavis

I det andra uppdraget spelar jag en bastant viking vars attacker är långsammare men desto mer kraftulla. Vi färdas i en stor grupp av långskepp som har tagit sikte på en välförsvarad japansk strand. Jag konstaterar att mottagandet är varmt, tyvärr i form av eldpilar och rasande samurajer. Som en landstigning i Normandie överrumplar vi välkomstkomiten med argsint bestämdhet, trots att många av våra kamrater ligger med ansiktet neråt i vattnet. Det ökända nordiska vansinnet låter sig inte stoppas och vi hugger och sliter oss igenom försvarsverken. Precis när jag börjar hitta min inre berserk tar speltiden slut och det tar någon minut innan pulsen planat ut.

Tyvärr fick jag inte testa spelets multiplayerläge där åtta spelare ska kunna tampas mot varandra. Jag har stora förhoppningar om att det komplexa men ändå tillgängliga stridssystemet kommer att blomstra när två människor ställs mot varandra. Jag ser fram emot intensiva dueller. Mano y mano. Något jag inte tycker War of the Roses eller Chivalry bjöd in till.

För övrigt bör kommenteras till chefredaktörens artikel att japanska bushi (krigare) aldrig bar rustning av bambu. Syftar man till den randiga texturen snackar vi lamellrustning av smala, härdade läderremsor lagda i vertikal konfiguration, sammanbundna... 11/01 Smålarvig videoreplik. Det finns bara EN anledning till att folk förhandsbeställer. Att de vill spela spelet oavsett om det är bra eller inte. Personligen så har jag nästan alltid glömt av spelet när det väl dimper ner i brevlådan, och då blir det en... 13/07 :D Påminner lite om en låttext en kompis skrev en gång, där bl.a. följande mening ingick: "Du stöter ditt ljuster, as hard as you can" 13/07 Vilka honor? 12/07 Larva inte. Din liknelse tar enbart upp en individuell aspekt (varför plånboken öppnas) ur ett individuellt perspektiv (ditt), och det var den bredaste liknelsen du kunde komma på - nämligen varför man som konsument köper en nöjesprodukt/tjänst. Det exa... 12/07 Varför? I mina ögon är kickstarter samma skit. Om kanske inte ännu sämre då de som oftast ligger bakom spelen inte har någon vidare erfarenhet. Huvudanledningen till varför man kickstartar (i mina ögon) är att du tycker något ser spännande ut och öppnar... 12/07 Spelet kan säkert bli jättebra men man är aldrig säker när man förbeställer saker, kolla bara på EVOLVE. Jag spelade betan och satan vad roligt det var. Efter några månader så var spelet nästan dött och nu är det gratis för att ingen längre ville spela... 12/07 Körde closed alpha för ett tag sedan, verkade väldigt lovande redan då. :P 12/07 Att likställa förbokningar med kickstarter är, ärligt talat, rätt korkat. 12/07 Skrev inget att jag inte respekterade någons val. Sa bara att det var skillnad på pre-orders och att kickstarta. Jag gör båda så. 12/07
Skicka en rättelse