Åsikterna går isär huruvida det var en bra idé av Relic att fokusera på hjältar och mindre arméer i Dawn of War 2, jämfört med de mer storskaliga slagen i första spelet. Vi var många som gillade uppföljaren och dess fristående expansioner men vissa var också besvikna på avsaknaden av basbyggande och den allmänt mindre skalan i spelet.

Just därför har Relic nu bestämt sig för att försöka blanda det bästa från föregångarna till en förhoppningsvis perfekt mix i #Warhammer 40,000: Dawn of War 3. Att försöka vara alla till lags, särskilt när det handlar om hardcorefans, är dock inte lätt. Av det jag fick testa på Gamescom tycks utvecklarna dock vara på rätt väg, även om det finns saker kvar att jobba på.

Dawn of War-serien utspelar sig i det futuristiska Warhammer 40K-universumet där olika mer eller mindre vettlösa, allt annat än fredsivrande fraktioner utkämpar ett till synes ändlöst krig. Ett krig som inkluderar orcher, rymdvarelser, religiösa fanatiker och enorma stridsmaskiner som kan mosa hela arméer. Laservapen samsas med enorma stridshammare och magi samsas med teknologi. Det är en lika brutal som absurd värld, perfekt att låtsaskriga i.

Precis som i det andra spelet finns här hjältar som under kampanjens gång får erfarenhet och nya färdigheter. Nytt är dock att basbyggandet återvänder, och det är där du bygger dina vanliga arméer som understödjer hjältarna. Resurser samlas som vanligt in genom att erövra och uppgradera särskilda punkter på kartan. Detta innebär att du måste spela aggressivt, och gärna även etablera fler baser när det är möjligt – om inte annat för att minska avstånden. Enheterna i Dawn of War 3 är tunga och kraftfulla, men ofta ganska långsamma.

Enligt Relic jobbar de hårt med att få enheterna att signalera sina rörelser så att du hela tiden ska kunna läsa av vad som sker på skärmen och reagera på det. Det är svårt att säga hur väl de lyckats efter att ha spelat ett enda uppdrag. Det ser onekligen spektakulärt ut när lasrarna viner och raketerna exploderar, men det bli lite kaotiskt ibland också.

Pew-pew!

Jag fick spela som space marines, i kamp mot eldars på planeten Acheron. De fokuserar på tunga krigsfordon och bepansrade soldater med både avstånds- och närstridsvapen. I början av uppdraget har jag tillgång till två hjältar, den hammarförsedda Gabriel och Solarias enorma stridsrobot imperial knight.

Till en början känns det lite som om mina övriga enheter mest är där för att agera kanonmat, och att nyckeln till framgång är att använda hjältarna på ett så effektivt sätt som möjligt. Men utan understöd faller hjältarna lätt offer för eldars arméer. Hjältarna är kraftfulla, men inte ens Solarias massiva imperial knight överlever länge ensam.

Hjälteförmågorna är fortfarande väldigt viktiga, förstås, och kan vända striden åt rätt håll om de används rätt. Gabriel kan till exempel hoppa in i strider och mosa grupper av fiender med ett enda hammarslag. Han kan också använda den förmågan för att snabbt ta sig över avgrunder, eller upp för avsatser. Solaria i sin tur kan avfyra mellan en och sex raketer, hur många du nu väljer. Du kan välja var varje ska träffa, men ju fler raketer du avfyrar, desto längre cooldown. Efter ett tag överhettas även hennes imperial knight, vilket gör henne än mer kraftfull och får de dubbla maskingevärsarmarna att glöda rött av hettan. Samtidigt blir hon då långsammare och potentiellt mer sårbar om du behöver fly.

Skydden är mer förenklade den här gången. De representeras av cirklar på marken, och om du ställer enheter där tar de över den och upprättar en energisköld runt sig. Det gör det mindre krångligt att rada upp sina enheter rätt i skydden, men det känns samtidigt lite fattigt rent visuellt. Där kartorna i Dawn of War 2 var fulla av byggnader och skrymslen att utnyttja så är den karta jag får testa här väldigt öppen i jämförelse. Förmodligen hade det riskerat att bli plottrigt annars.

Roligast är space marines fäbless för att skicka ner saker från ovan, rakt i skallen på intet ont anande fiender. Dels kan man släppa ner drop pods med enheter i, men man har också en enorm rymdlaser till sitt förfogande. När den laddat upp börjar jag suga upp fiendeenheterna med den enorma strålen som sträcker sig ner från ovan. Alla tre raser ska ha sina egna supervapen, men space marines rymdlaser är det enda vi får se här. I början är strålen liten men rörlig, men i takt med att den suger upp fler och fler enheter blir den större och kraftfullare, men också långsam. Att se fienden fly för sina liv när jag jagar efter dem med en enorm laser är utan tvekan underhållande.

Att Relic vill att Dawn of War 3 ska kännas mer storslaget passar ju Warhammer 40K-tonen bra, och förhoppningsvis kan de få till en balans mellan brutalt, visuellt våldskaos och välavvägda taktiska avgöranden. Bara tre raser är lite trist, men jag är ändå hyfsat hoppfull efter min provspelning.