Snart har vi svaret på den urgamla frågan vem som skulle vinna mellan en riddare, en viking och en samuraj.

Det lilla jag hade sett av #For Honor på förhand hade gett mig intrycket av ett relativt simpelt hack n’ slash i dyr kostym. I väntan på att vi skulle få börja spela frågade jag en av utvecklarna om For Honor var som Dynasty Warriors, fast med mer modern tyngd. Han såg förfärad ut av min förolämpande fråga och menade på att det spelet har mycket mer gemensamt med Bushido Blade.

Och genast var min nyfikenhet väckt.

Premissen är väldigt simpel. Vikingar, riddare och samurajer slåss mot varandra – för vad ska de annars göra på fritiden? Men bakom det enkla konceptet gömmer sig ett förvånansvärt ambitiöst spel som känns betydligt mer egensinnigt än man först kanske kan tro.

Jag får testa multiplayer – fyra mot fyra – och väljer först vikingen, en långsam men stark anabola-jätte som vevar en enorm stridsyxa omkring sig. Det tar ett tag att komma underfund med kontrollerna. De är klart mer raffinerade än jag väntat mig. Det gäller verkligen att spela strategiskt och metodiskt. Att bara veva med vapnen leder bara till en smärtsamt förnedrande förlust. Istället måste du kombinera pareringar och hårda och lätta slag för att hitta öppningar hos motståndaren. Lite som i #Dark Souls så har du också begränsat med uthållighet, vilket gör det ännu viktigare att spela metodiskt. Om du inte har någon kraft kvar gör du ingen skada på motståndaren ändå.

Jag känner mig väldigt stursk efter att ha manglat ner en stackars motståndare som inte riktigt fått kläm på kontrollerna. Till min förtjusning får jag in en avrättningsasvlutning för lite extra förnedring. Glad i hågen ger jag mig på nästa man till rakning, men den här gången är det jag som inte har kläm på situationen. Min fiende kommer nämligen ihåg att parera, det gör inte jag. Man både måttar slag och parerar genom att hålla in RT och röra på högra stickan (man måste nämligen parera åt rätt håll, beroende på hur slaget kommer, bara hålla in en knapp räcker inte). Snart har han knuffat ner mig i en vallgrav full med vässade pålar. Jag har lärt mig min första läxa. Hela den första matchen är full av liknande läxor.

Under spelandets gång inser jag dock mer och mer hur kontrollsystemet kräver just behärskning från spelarna. Det blir ännu mer tydligt när jag testar samurajen, som gärna vill hålla motståndarna på avstånd med sin räckvidd.

Ubisoft tycks vilja ta det metodiska och krävande och para det med det mer lättillgängliga. För det finns, faktiskt, lite Dynasty Warriors här också trots allt. Under striderna finns nämligen gott om kanonmat i form av klena AI-fiender som försöker flytta fram stridslinjerna. De behöver rensas upp med jämna mellanrum, och det gäller att kunna avgöra när man måste ta itu med svärmen av AI-soldater och när man måste jaga efter motståndarlaget så att de inte tar över kontrollpunkter i smyg någon annanstans.

Spelet kastar sig mellan heroiska ögonblick och brutala nederlag. Det känns som bäst i de benhårda duellerna, och som sämst när man vevar sig igenom horder av kanonmat. Om Ubisoft får till balansen har det här dock lätt potential att muta in ett eget område på multiplayermarknaden.

Skicka en rättelse