Mycket handlar om crafting. Så första kvarten går du med näsan i backen och samlar gräs, stenar och kvistar. Den som spelat #Don't Starve känner igen konceptet – med skillnaden att i Don't Starve är processen snabbare. Redan tidigt i Don't Starve betalar det sig att utforska. I andra överlevnadssimulatorer, som #The Long Dark, är utforskande ett måste för överlevnad.
Det går en noshörning där borta, om man skulle ta och mucka med den kanske?
Men i Conan Exiles gäller det snarare att hitta ett relativt lugnt område och häcka där lite för länge och samla skräp tills du har i alla fall ett par byxor och en enkel yxa. I takt med att du levlar upp (du får behålla levels och craftingrecept när du dör, men förlorar allt du samlat) kan du bygga mer avancerade verktyg. Dessa kostar dock mer resurser, vilket innebär ännu mer samlande. Det är en långsam grind, alltså. En som ofta börjar om varje gång du dör. Till slut kan du bygga en låda där du kan spara lite skrot som finns kvar även när du dör, men det är ändå en väldigt långsam och omständlig process.
Nu är ju Conan Exiles i early access, och balansen är väl inte där den ska vara riktigt ännu, för det är lite väl segt i nuläget. Det är inte jättekul att bara gå och plocka småsten i 15 minuter varje gång man dör. Särskilt inte som man dör så ofta. Dessutom går all utrustning sönder och måste lagas ofta, vilket också kräver resurser.
Nåväl. Jag bestämmer mig för att ändra på mig och möta utmaningarna på ett nytt sätt. Jag skapar en ny karaktär, den här gången med en väldigt liten snopp. Jag tänker att då borde inte andra barbarer bli avundsjuka, och jag kanske blir mer rörlig utan en lång snabel mellan benen. Nu jäklar kommer allt gå min väg. Så tänker jag, i min enfald.
Ägg är gott, men föräldrarna lär inte uppskatta dina smakpreferenser.
Efter att ha samlat resurser i 20 minuter, knåpat ihop kläder och lite enklare verktyg, ger jag mig ut på jakt efter mat. Jag har till och med låst upp ett enklare svärd och en sköld att försvara mig med. Jag ser en hjort, eller rådjur eller vad det nu är, och bestämmer mig för att äta upp det. Lättare sagt än gjort, märker jag. Det tar tio minuter att fälla mitt byte. Jag hackar med mitt svärd, och djuret flyr några meter bort. Jag följer efter och upprepar. Till slut dör det, efter otaliga hugg. Svärdet är nästan trasigt, för tydligen är hjorthud benhård. Men jag fick kött, som jag grillar över en öppen eld. Det tar dock ett tag av stensamlande och vedhuggande innan jag kan göra upp eld. Men det är värt det. Jag har ätit min första stek och är mätt.
Jag känner att jag är på gång. Att jag kan erövra den här ogästvänliga världen och göra den till min. Men först behöver jag lite matreserver. Jag får syn på en stor strutsliknande fågel. Enkelt byte, så klart. Jag smyger mig på den och måttar ett slag. Några sekunder senare har strutsen pickat ihjäl mig, och står triumferande över mitt blödande lik.
Och det är bara att börja om igen, naken och ensam i öknen.
Det är synd om barbarmänniskan. Inte bara på grund av storleken på vissa kroppsdelar.
